Samtidigt som mina skrik ekar genom korridoren trycker jag mig så hårt jag kan mot väggen för att känna någon form av stabil trygghet. Helt övertygad om att jag kommer dö skriker jag på hjälp gång på gång. Allt runt omkring är ett virrvarr, registrerar inte vad som händer omkring mig. När jag landar något så när i rummet igen är det första jag hör någon som säger åt mig att vakna.

Ångesten går ner och jag lyckas landa i verkligheten, åtminstone nära. Att försöka tänka genom det som hänt är svårt. Sakerna jag kastat omkring mig ligger sönderslagna på golvet och jag förstår ingenting. Mina skrik spelas upp i mitt huvud åter igen men tror inte jag förstår att det faktisk är min röst som skärt genom hela byggnaden.