Ett entonigt skrik ekar genom korridoren och jag blundar. Försöker fokusera på något annat, så jag sluter ögonen. Ändå tränger den gälla rösen in i hela mig, det gör ont. Så sorgligt att folk måste må såhär. Den entoniga slutar, nu upprepar sig istället "jag vill inte" gång på gång.

Jag klarade lunchen bra även om det var jobbigt. Basilikajärpar med kokt potatis, skysås och varma grönsaker. Tack för alla kommentarer förresten, det betyder. Fortsätt gärna att fråga så svarar jag på alla i helgen!