Inte för att vara sån men dagen har varit vidrig. Riktigt jobbiga maträtter har serverats till både lunch och middag så efter fick jag genomlida den äckliga ångesten.

När vädret är grått blir jag också grå. Allting känns bara ännu mer deprimerande än det var från början, då det redan var riktigt deprimerande. Som tur är finns det som sagt ett gäng härliga tjejer på avdelningen som jag aldrig vill förlora som mina vänner. Det är dem som står där med ficklampan i den mörka tunnel jag befinner mig i. Jag hoppas att jag gör desamma för dem.