Torka aldrig tårar utan handskar
Tycker faktiskt att ni är väldigt dåliga på att ställa frågor till min frågestund. Jag menar, jag ser ju att ni kikar in. Skulle betyda otroligt mycket om du, ja just du, lämnade en kommentar.
Nu på kvällen har min motivation kommit tillbaka, det känns så bra. Måltiderna har gått utan problem, även om Ana skriker att det är fel kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Stolt över att det faktiskt gått så pass bra som det gjort, stolt över att jag är närmare alla resor jag ser fram emot. Så jag försöker sträcka på ryggen och möta min blick i spegeln.
Ditt senaste inlägg var kanske ditt bästa hittills. Sträck på dig, se den vackra och underbara människa som står framför dig i spegeln. Våga möta världen därute, våga delta i den värld som faktiskt pågår därute utanför den där avdelningen på SCÄ. Våga tyck om dig själv litegrann och inse att ana bara snackar en massa skit. Till slut, efter den där långa jobbiga vägen så kommer du att se en annan värld än den gråa, tråkiga, snöblaskiga. Intala dig själv att när våren kommer så kommer även du vara en annan än nu. En underbar sextonåring som faktiskt kan känna sig glad utan någon större anledning. Förtvivla inte om det kommer jobbiga dagar, för det kommer det att göra, men till slut, om kanske inte så länge, så blir det jobbiga hanterbart och sen, kanske utan att du märker det, så försvinner de jobbiga dagarna. Det är då kraften och lusten till slut har återvänt. Du kommer att känna när det händer. Du är på rätt väg nu, Tove. Se bara till att hålla emot. Snart är det vår, besluta dig för att när du ser gräset och hör fåglarna om någon månad...då är det slut på det jobbiga, då släpper du anas äckliga hand och börjar leva, börjar ta igen det du förlorat. Det är aldrig för sent. Tror på dig nu. Mer än någonsin, du vackra människa! Sov så gott, imorgon tar du ytterligare ett steg mot friheten...Klara