Går en promenad genom ett grått Stockholm. Halkar runt i den lätt grå färgade snön och tar två steg fram samtidigt som jag tar ett tillbaka. Allting har slutit sig i en bubbla av meningslöshet, men hoppet inom mig finns ändå där även om det är litet. Jag har saker jag ser fram emot, saker jag vill göra, ändå är rädslan starkare än viljan.

Paj till middag, grönsakspaj för att vara exakt. Skulle kunna tänka mig att den var gjord av de grönsaker som blivit över den senaste månaden. Åter till sak, förmiddagen var katastrof men eftermiddagen har gått riktigt bra. Dock är mina stämband sönder efter allt skrik, åtminstone känns det som det.