Ni som varit sjuka i flera år har förmodligen fått ätstörningen som en del av identiteten, vilket är sorgligt. Man ska inte kunna identifiera sig själv med en ätstörning. Desto längre du väntar med att söka hjälp desto svårare kommer det bli att ta sig ur helvetet. För att kunna bli fri måste man bestämma sig. Det innebär inte att man bestämmer sig halvt och velar någonstans på mitten, man måste vara fast besluten. Egentligen finns det bara en väg att vandra, på skylten dit står ordet livet. Vägen dit är ohyggligt krånglig och massor av stenar ligger ivägen. Men ingen har någonsin sagt att livet kommer vara en vals på roser. Livet är en stenfri väg, men jag vet att vi alla har kraften inom oss för att ta oss förbi alla hinder.

 Ibland kan det kännas som om inget förstår. Som om alla tror att allt är ett skådespel, tro mig, jag har befunnit mig i den situationen allt för många gånger. Men jag förstår er, jag gör det. Alla berättelser om er själva som ni mailar in gör mig bara ännu mer medveten om att vi kan klara det här tillsammans. För vissa tar det längre tid att bli fri från en ätstörning jämfört med vad det tar för vissa andra. Men det är okej, alla är vi olika. Bara man bestämmer sig så kommer man klara det. Så länge man lever i bubblan om att lycka är att ha ångest, att man mår bra när man mår som sämst, har man fortfarande en lång bit kvar. Men, tillslut vänder det och man inser vad man missar. Det är som att vända tillbaka ett vattenglas åt rätt håll, fast vattnet kommer hänga med tilbaka.

 Så alla, ni ska veta att jag tror på er. Fortsätt gärna maila mig, det gör mig så glad. Kram.