Jag vet inte vad jag vill, ärligt. Innerst inne vill jag förmodligen bli frisk, men just nu har jag ingen större längtan. Det hemska är att jag hela tiden planerar hur jag ska kunna gå ner i vikt igen efter det här... Alla mina tankar kretsar runt sjuka saker. Samtidigt vill jag inte göra någon besviken. Alla ni som funnits där och stöttat mig de dagar jag varit nära slutet, jag är oerhört tacksam för det. Därför kan jag inte göra såhär mot mina nära igen. Problemet är bara att jag inte står ut med mig själv nu. Jag är vidrig.

Just nu går allt för fort. Tiden rinner ur mina händer men jag har ingen chans att stoppa det. Hela den senaste veckan har varit ett helvete med undantag för några timmar. När är det min tur att må bra? Kanske är det bara att bestämma sig för att må bra så kanske man gör det. Fast jag är rädd för att må bra, rädd för känslan av lycka. Har inte känt riktig lycka på länge, då menar jag inte något av Anorexins falska lyckorus. För det är inte riktig lycka.

Ångesten på kvällarna och nätterna är värst, för under dagarna klarar jag att sysselsätta mig med annat relativt bra. Det är när mörkret faller som tankarna slukar mig. Systematiskt går jag genom allt jag ätit under dagen, samma panik sprider sig genom kroppen varje gång. Natten igår var hemsk. Hade fruktansvärt mycket ångest, så mycket jag inte haft på länge. Skakade, kallsvettades, hade hjärtklappning och så vidare... Märkte imorse att jag även rivit mig själv över stora delar av magen. De halvblodiga såren sved, plåstrade om mig själv och låtsades som inget.

På tal om en helt annan sak... Är det någon som typ är intresserad av hur mitt matschema ser ut eller så? Om det är något ni undrar eller något ni vill att jag ska blogga om är det bara att kommentera. Tveka inte! Annars kan ni maila mig på "[email protected]" om ni undrar vem jag är eller något helt annat. Sov gott!