Jag kommer inte sakna dina viskningar, jag kommer inte sakna dina skrik, jag kommer inte sakna dig. Dina ord ekar ständigt genom mitt huvud, men när du väl är borta kommer jag inte sakna dig alls. Allt kommer vara så bra när du är borta, allt kommer bli i sin ordning igen. Även ifall det känns som det nu så kommer jag inte bryta ihop när du väl har lämnat mig. Då kommer jag må bra, då kommer jag vara lycklig.

Nu föreställer jag mig motsatsen, men jag kommer inte behöva dig, egentligen behöver jag dig inte nu heller. En gång har jag redan fallit till botten, och det var på grund av dig. Jag kommer aldrig göra om det misstaget, aldrig. Så kom nu inte och säg att allt kommer bli bra om jag följer med dig igen, för det är bara en lögn. När du inte finns här mer kommer jag inte sakna dig, det är jag helt övertygad om. Ändå ligger jag här på golvet och gråter för att du kanske snart är borta. Jag är livrädd för det riktiga livet. Men jag fattar inte varför jag gråter över dig, det är ju du som förstört allt.
Jävla anorexi.