Mötet på SCÄ varade som vanligt i ungefär en timme.
Det började med att vi kom dit ganska tidigt. Vi satt där i väntrummet, jag stirrade in i väggen samtidig som mamma och pappa ständigt försökte få mig att prata utan resultat. Strax efter 11 fick vi komma in, mina föräldrar gick till samtalsrummet tillsammans med G och jag gick ner med K till läkarrummet. Vägning stod på schemat. Det lilla och trånga läkarrummet på källarplanet är helt fyllt av ångest, det sitter i väggarna. Jag klev tillslut upp på vågen efter en stunds tvekande. Den visade att jag ökat, en riktig ökning för första gången på tre månader. Hemskt. Jävla Calshake. Ångest. Satte mig på stolen i hörnet, inga tårar kom, inget hände. Det var kaos i mitt huvud, men jag klarade att inte springa bort från henne.

Mötet var ärligt talat inte så givande sen. Pratade mest om vår utlandsresa som kommer ske i början av sommaren. Hur alla mellanmål ska lösas och så. G sa även att jag måste dricka ca 2 liter extra vätska jämfört med vad jag gör hemma där... Allt jag ville var att mötet skulle ta slut. En timme passerade men jag hade knappt öppnat munnen. En sak som jag i vilket fall hörde var att mina behandlare sa att jag måste låta mig själv känna glädje och längtan. Visst, det är möjligt att jag håller tillbaka lite ibland, det erkänner jag. Men samtidigt... Jag mår verkligen inte bra, och det är inte så lätt att försöka se det positiva i allt då. Jag ska försöka men det gör så fruktansvärt ont, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur är det möjligt att jag ska kunna må bra i den kropp jag har nu?

Det känns som om alla mina vänner och folk i skolan tror att jag mår bra nu. Det är inte alls så det är, bara för att jag äter och har gått upp i vikt så är inte allt bra. Men en dag ska det bli bra, det måste det bli! Nu ska jag gå upp och tänka i min ensamhet.