Jag fryser. Mitt fönster står öppet och kylan strömmar in. På något sätt känns det skönt att känna kylan ändå, som ett tecken på att jag faktiskt lever. Tanken att stänga fönstret har slagit mig flera gånger, men nej.
Mitt rum ligger på övervåningen i vårt hus. Om jag hade bott där nere hade jag förmodligen inte legat här nu. Jag hade nog varit ute på gatorna, vandrat i mörkret och bländats av gatlyktornas starka sken. När morgonen börjat närma sig hade jag nog gått in och lagt mig igen. Men nu finns ingen möjlighet för mig att smita ut. Mamma sover utanför min dörr så att jag inte ska smygträna och pappa sover där nere så att jag inte ska lyckas smita ut. Övervakad.

Nätterna är alldeles för långa enligt mig. Vet inte hur länge till jag står ut. Det vet ingen, det enda jag vet är att jag ska stå ut så länge jag bara orkar. Men vad händer när man inte orkar mer?