En sån där fin morgon då solen skiner fast gatorna fortfarande är blöta utav regnet som fallit under natten. Jag älskar när man kliver på bussen och verkligen ser en lycklig människa. Det syns i hela blicken, på sättet den sitter, rör sig och allt. En sak som jag har blivit otroligt bra på är att se ifall människor mår bra innerst inne eller inte. Men när jag ser en människa som mår bra, som känner sig lycklig och faktiskt uppskattar dagen och livet känner jag mig så mycket bättre till mods. För vet ni vad? Man är så mycket finare med ett leende på läpparna.

Hur många gånger har inte jag åkt buss med smink rinnande ner över hela kinderna. Tror ni att någon tänker "Åh kolla vad söt hon är!"? Inte direkt va... Snarare tänker man på vad den personen kan ha råkat ut för som varit så hemskt. De gånger jag åkt buss gråtandes har det verkligen varit panik. För oftast försöker jag att inte vis mig för någon när jag har gråtit. Försöker alltid hålla god min även när det gör så fruktansvärt ont inuti.

Min natt har varit helt okej. Somnade där någongång vid halv två skulle jag tro. Vaknade sedan med panikångest. Kändes som om min sista minut var nära. Men nu sitter jag ju har och skriver på mitt rum vilket betyder att jag fortfarande lever. Imorse när jag skulle gå ner och äta frukost märkte jag också att jag hade rivsår över hela vänstra benet. Förmodligen från inatt då jag hade lite panik sådär.

Den här dagen ska bli bra, det har jag bestämt! Jag borde egentligen redan gått till skolan, men har varken klätt på mig eller borstat tänderna ännu.. Haha.