Klockan har precis passerat tolv. Har legat här i min varma säng i ungefär två timmar nu, kan inte somna. Men det värsta är att jag vet att jag kommer ligga här med öppna ögon ett bra tag till. Sov cirka tre timmar förra natten. Jag är helt obeskrivligt trött, ändå kan jag inte somna. Någon som känner igen sig? Tänka att få sova som en bebis. Utan ångest, utan att vakna flera gånger om natten med hjärtklappning, utan mardrömmar, utan... Ja, bara vara.

Min hjärna går på högvarv. Alla tankar snurrar runt. Jag är så rädd, men rädd för vad? Antagligen allt. Jag är rädd för att tänka framåt samtidigt som jag är livrädd för att fastna här. Så rädd för det friska... Vad kommer hända då? Hur kommer jag må? Hur kommer jag leva? Alla dessa frågor som ingen egentligen kan besvara. Jag vet att jag har alla möjligheter till att skaffa mig ett bra och lyckligt liv, så varje dag frågar jag mig själv varför jag väljer att slösa bort min tid på det här. Jag blir knappast lycklig av det i vilket fall. Fast det är så tryggt, med anorexin vet jag vem jag är och jag vet vart jag står. Utan den är jag ingen. Alla dessa viskningar anorexin ger mig har blivit som en trygghet. Dessa röster är det enda som kan få mig att lyssna och stänga av allt annat.

I morgon är det en jobbig dag, kanske är det därför så många tankar snurrar inom mig. Ska nog dra mig till skolan en liten stund i morgon ändå, kanske deltar på lektionen i matematik mellan 9.00-10.00. Klockan 11 ska jag vara på SCÄ. Det är vägning i morgon också. Har redan panik för det, jag vill verkligen inte. Har följt matschemat helt under denna vecka, plus att jag druckit min calshake som jag ska ha utöver schemat varje dag.

Nu ska jag verkligen försöka sova igen. Det är inte hälsosamt att sova 3 timmar varje natt... Kram till er alla så hörs vi mer i morgon efter mitt möte på SCÄ. Hoppas ni sover och mår bättre än mig.