Nu för tiden tänker jag väldigt mycket, tänker på allt och inget. Jag kan inte längre bara vara, när jag blir ensam och tystnaden visar sig så slukas jag upp av intet. Jag kan sitta i över en timme och bara stirra in i väggen, tänka saker som inte ens regristeras. Allt är kaos i mitt huvud samtidigt som jag försöker känna efter vad jag egentligen tänker och känner. Det är svårt, men jag vet att det kommer gå.

När jag blir helt frisk och fri från anorexin kommer livet vara så härligt. Kan ni tänka er att vakna på morgonen och vara taggade på livet? En känsla jag knappt kommer ihåg, men en känsla jag saknar något enormt. Att ligga i sängen på kvällen och tänka på allt man ser fram emot och allt roligt som hänt. Kanske tänker du på den kommande helgen då du ska träffa dina bästa vänner, kanske är det den där söta killen i skolan som hälsade på dig idag som tar upp all plats... Det kan vara vad som helst, saker saker som får dig att må bra! Jag längtar något enormt nu när jag tänker efter!

När jag blir fri ska jag äta en alldeles grymt god frukost, bröd med massa pålägg, fil med yoghurt, frukt, juice och massa mer. Och jag ska njuta, äta tills jag blir sådär riktigt mätt. Och kan ni fatta känslan at att inte få ångest över det. Snacka om att en sån frukost är mycket godare än att äta av ett matschema där det står precis exakt vilken mångd du ska få i dig.
Efter frukosten ska jag smälta maten i lugn och ro för att sedan ta en härlig springtur i solen. Springa var en stor del av mitt liv förut, eller träning över huvud taget. Jag älskade det, att träna mådde jag bra av. Nu har jag träningsförbud, men kan inte vänta tills jag blir av med det. När jag är frisk kommer jag kunna njuta av en springtur, springa för att det är skönt och kul, alltså inte för att förbränna så mycket som möjligt.
Att på en lördag kunna köpa en stor godispåse, och när den är slut försöka sno sin lillebrors. Åh. Jag var inte så mycket för godis innan heller, men detta senario ägde faktiskt rum ibland.

Vi kan alla bli friska och leva igen! Jag känner många tjejer som blivit friska från sin ätstörning som mår så mycket bättre nu. Dem kan inte fatta att de faktiskt slösade bort så mycket av sina tonår på det här, att vara rädd för mat och rädd för livet. Man behöver stöd för att bli frisk, det är sant. Men ingen kan göra dig frisk, det är bara du som kan. Vilja är det som spelar störst roll. Den kan vara svår att hitta men jag är övertygad om att den finns där inne ifall du känner efter riktigt noga.

Nedan kommer en liten plus och minus lista med sjukdomen:

Minus:
- Att behöva få ångest av att äta ett äpple eller ta några extra klunkar vatten utöver matschemat.
- Att hela tiden behöva äta på bestämda tider utan frihet.
- Höra elaka röster/tankar som skriker och klagar på hur dålig man är hela tiden.
- Att inte kunna åka hem till någon kompis oplanerat bara för att.
- Känslan av att hela tiden vara misslyckad, att man kunde ha gjort ännu bättre.
- Gråta inför andra som i skolan. Har hänt många gånger, behöver inte vara något allvarligt, det räcker med att någon säger något olämpligt. Som att en lärare skäller på mig för att jag glömt läxan hemma eller så.
- Fredagar utan mysstämning med familj eller vänner.
- Att inte alltid våga sätta på sig de kläderna som är fina eller som man trivs i. Till exempel jeans eller liknande.
- Att ingen litar på en, inte ens jag själv litar på mig. Sjukt.
- Förlora så många vänner på grund av att inte orka skratta, le, prata eller uttrycka några känslor.
- Behöva skämmas när jag går utanför dörren för att jag blivit så fet.
- Ligga vaken halva nätterna med massa ångest och tankar.
- Inte kunna koncentrera sig ordentligt i skolan.
- Skämmas för att äta inför andra.

Plus:
- Att jag fick så mycket gjort i skolan, beroende på att jag pluggade hela dagarna i princip oavbrutet.
- Genom att skolan gick så bra fick jag mycket beröm från alla håll.
- I slutet av sommaren då det precis började gå neråt nådde jag min absoluta topp i friidrotten. Självklart trodde jag att det berodde på de kilogram jag tappat. Det gjorde mig ännu mer inspirerad att gå ner ännu mer, kanske skulle det gå ännu lite bättre i friidrotten då.
- Alla erfarenheter jag fått utav detta, fast ändå skulle jag vilja få det ogjort
- Nu vet jag vad jag vill göra när jag blir vuxen, jag vill hjälpa andra ätstörda människor till ett friskare liv.

Som ni ser är min minus-lista betydligt längre än plus. Om ni någon gång tvivlar på ifall ni vill bli friska så tycker jag att ni ska skriva en sån här, eller kolla på min. Det hjälper faktiskt.
Kom igen nu, vi klarar det här. Tillsammans! <3