Men vad spelar det för jävla roll?
Alldeles stilla i sätet sitter jag medan bussen passerar hållplats efter hållplats. Kollar in i området där jag sprang omkring hela förra hösten och tränade under skoltid. Jag kastas tillbaka i tiden och ser mina vita converse plaska runt i snöslasken, det är jobbigt att springa med både väska, hängselbyxor och jacka med regnet piskande mot ansiktet.
Bussen åker vidare och vi åker förbi den väg jag promenerade hem, trots att jag skulle ta bussen. Ser backen pappa såg mig småspringa uppför. Minns de sekunderna så väl, när hans blick mötte min innan han körde vidare i bilen. Ser mig själv öka tempot och säga till mig själv att det som hände inte var på riktigt. Hela världen var grå och jag var så trasig. Kniper ögonen hårt och kommer tillbaka till verkligheten, till den röda sl bussen. Till sätena i blågrönt mönster och till alla människor omkring mig. Alla människor ser ut att ha en mening med att existera, men vad är min? Hon där på tredje raden efter dörren, jag ser hennes mening. Den lilla pojken framför mig, jag vet att han har en plats. Frågan är bara om dem vet om sin plats, eller om dem är lika vilsna som mig. Jag är bara så less på att vara den jag är.
Men vad spelar allt för jävla roll, det kommer aldrig bli bra ändå.
Jag ska försöka sluta sakna så mycket. Så mycket sjukt. Men har inget liv att sakna, allt är så meningslöst bara.
Känner igen det där med plats i tillvaron och ens mening i livet. Höll på som du gör i ungefär ett år innan jag helt enkelt bara slutade. Jag ställde såna krav på att livet skulle komma till mig innan jag faktiskt insåg att det är precis tvärtom. Jag insåg till slut att det liv jag levde faktiskt var helt meningslöst. Det kommer att gå över, men bara om du verkligen vill det. Det finns tusen och åter tusen anledningar att stanna här. Den första är att vi förmodligen bara får en chans på den här jorden och den gången är nu. Varför då förstöra den lilla tid vi har på något som inte betyder något alls? Varför slösa bort dag efter dag på något som inte ger något tillbaka? Så länge du kör vidare i det spåret får du heller ingenting åter. Livet och möjligheterna uppenbarar sig inte bara framför oss, det krävs hårt arbete för att känna glädje inuti.
Vi får den plats i tillvaron som vi tar. Är fast övertygad om att vi får precis den plats och mening som vi jobbar oss till att få. När man är tonåring är man ofta vilsen, det är varken fel eller ovanligt.
Till att börja med kan man försöka vara en god vän åt andra. Man kan börja med att intressera sig för saker och lära sig nya saker om tillvaron och världen. Man kan resa och se sig omkring, både i Sverige och världen. Man kan njuta av att solen faktiskt går upp och att luften är frisk på morgonen. Man kan skratta eller gråta åt en film i ensamhet eller tillsammans med andra. Man kan äta en middag med sin familj och vara lycklig över att man har en. Man kan försöka acceptera den man är och inse de förutsättningar man har att jobba med faktiskt duger. Man kan lyssna på en låt och låta den tränga in i själen. Meningen med livet? Den frågan har nog människan ställt sig sen första dagen den fanns för många miljoner år sedan, den är inte direkt ny. Kanske finns det ingen direkt mening mer än att faktiskt göra så gott man kan, ha så roligt man kan, skratta så mycket man kan under den begränsade tid vi alla har här. Det kanske inte behöver vara svårare än så? P