Det är fascinerande hur förrvirad man kan bli utav sina egna tankar.

 

Igår eftermiddag insåg jag att jag faktiskt vill bli frisk. Såg en vuxen kvinna utanför Scä som satt i rullstol på grund av sin alldeles för låga vikt. Hon satt där och rökte med en behandlare bakom sig. Hon var smal, väldigt smal. Men vet ni vad? Hon var definitivt inte lycklig, trots att hon gått ner så mycket i vikt att hon inte ens klarade av att stå upp själv. Vet ni en annan sak? Det var inte vackert heller, inte vackert någonstans. Att vara anorektiker är inte attraktivt på något sätt. När jag blir vuxen vill jag ha en familj att komma hem till varje dag. Men ingen vill ha en anorektisk mamma, ingen.

 

Jag var så övertygad igår att jag i princip skrattade för mig själv på bussen hem från stan. Jag insåg att jag kunde bli frisk, om jag satsade allt och jag hade planer på att verkligen genomföra det. Ändå sitter jag nu här hemma och grubblar över ifall jag verkligen vill bli frisk. Kletar av lite smör från mackan som mina föräldrar förberett, lämnar lite sås i kanterna på tallriken, bara för att vara på den säkra sidan. Vad jag egentligen ville få fram med det här inlägget vet jag inte. Antar att jag bara ville berätta för er att jag verkligen vill bli frisk nu. Jag vill, men ändå lyder jag Anas ord för att vara på "den säkra sidan".