Jag vet att det inte går bra just nu, jag behöver inte höra det fler gånger. Det räcker.

 

Vaknade när klockan ringde. Hela kroppen var fylld av ångest, plus att jag var så trött att jag knappt orkade resa mig upp. Tre timmars sömn fick jag i natt, vilket resulterade i svidande ögon. Sover inte bra längre, men det skulle jag aldrig erkänna för varken mina föräldrar eller behandlare. Jag har medicin, men jag vill inte ha den. Kom en timme och tjugo minuter försent till skolan.

 

Snälla, tro inte att jag tycker synd om mig själv. Snälla, tro inte att jag skriver för att få uppmärksamhet. Snälla, tro inte att jag låter ångesten sluka mig för att andra ska må sämre. Det är inte så det ligger till. Vill bara att ni ska veta det. Även om mina föräldrar är väldigt fina egentligen så har de sina stunder då de inte kan förstå mig alls. När pappa säger, "Du måste ju tycka att det här här kul eftersom att du fortsätter i samma bana efter ett år i behandling. Nog trodde jag att vi skulle kommit längre nu!" Jag tycker inte synd om mig själv, det är det sista jag gör. Att få uppmärksamhet eller få andra att må sämre är inte heller vad jag vill. Inte ens i närheten. Det folk inte riktigt verkar förstå är att jag inte kan kontrollera mig själv när ångesten blir för hög. Då kommer ord, tårar och handlingar jag inte kan stå för. Vill att allt ska bli bra, men rädslan stoppar mig. Rädslan för livet, att må bra igen.