Hemma efter en eftermiddag på stan där jag åt yoghurtglass. Det står "fettfri" eller "sockerfri" på skyltarna ovanför smakerna, men jag vet inte om man kan tro på det.

Klockan närmar sig 18.30 och pappa säger att maten är klar. Tar tag i den vita tallriken i porslin, håller den så hårt att mina fingerspetsar börjar skifta i rött. Mina lår går ihop och jag får panik. Lägger ändå upp ett par potatisklyftor, några skivor kött och en grillad majskolv. Sätter mig vid bordet, fyller tallriken med gröna salladsblad för innerst inne vet jag att mängden potatis är för liten. Just därför fyller jag tallriken med sallad, det minskar risken för att dem ska se. Pappa kommer fram och säger åt mig att lägga på mer. Tar en till potatis och går och sätter mig, tillslut slänger mamma på två köttbitar till och pappa ytterligare en potatis medan de fortsätter klaga på mig. DEM HAR INGEN SOM HELST KOLL. Allt dem vill är att jag ska gå upp det jag tappade så snabbt som möjligt. Litar inte på någon. Ingen.