-
Rädd. Ensam. Trött. Rädd.
Säger att det är bra. Kastar i mig det dubbla kvällsmålet innan jag springer in på mitt rum. Under det ljusrosa täcket ligger jag tills syret är helt slut. Vill bara skrika ut allt det onda, skrika hur jävla hemskt allting är. Jag börjar gymnasiet på måndag, säger till alla hur jävla pepp jag är. Men vad är sanningen egentligen, vem ljuger jag för? Jag är så rädd. JAG VET INTE ENS VAD JAG VILL. Spendera hela hösten/vintern på avdelningen igen, bråka om mat och skrika av ångest eller om jag vill gå gymnasiet. Låter helt stört, men det är sant. Jag vet inte. Tankarna snurrar och jag kväver mitt gråt med duntäcket. På måndag börjar jag heltid, sen får vi se hur det utvecklar sig.
Det där känns inte ens som ett val. Det är inte ett val. Det finns bara en sak som gäller nu. Ta steget mot ett friskt liv. Vad är du egentligen rädd för? Det finns inget att vara rädd för. Du är rädd för något som inte finns. Rädd för att ligga och skrika på en sjukhusavdelning skulle jag vara, men det är det enda. Du kommer att ångra dig grymt om du inte bestämmer dig nu.
Kom igen Tove! Bestäm dig för att gymnasiet är det ända alternativet. Vem är starkast, du eller sjukdomen? Du såklart!! Se till att ge den där skiten vad den förtjänar en gång för alla! Hur grym kommer du inte känna dig när du om 3 år står där och tagit studenten och insett att du klarade det. Hur tror du det känns att stå där om 3 år och insett att du spenderar din tid på en avdelning och har hela gymnasiet framför dig. Du är modig, du kommer klara det!
Jag står inför exakt samma läge. Men du måste bestämma dig bara. Jah har bestämt mig fast jag förfarande inte vet. Ibland måste man tänka med både känsla och förnuft, och långsiktigt är det här bra. Det enda som är bra. Det är ditt val hur du vill göra, men tänk riktigt noga. Kom ihåg, du behöver inte ens vilja till en början.
<3