Springer upp för trappen med pappa efter, skriker att alla har fel och att det inte är som dem säger. Kastar mig i vår nya grå soffa, som är något för hård. Han står bredvid mig och frågar gång på gång om vi måste börja om nu, om vi har tagit ett steg till ett halvår tillbaka i tiden. Mitt ansikte som är helt stelt av alla tårar knöglar ihop sig och samtidigt som jag gråter skjuter jag fram ett ändå starkt nej.

Nu är det morgon igen. Hade bestämt att dagen skulle bli bra idag men självklart kritiserar han mig vid frukost, säger att jag tar för lite och att mängden inte är okej, så är karusellen igång igen. Springer ut till hallen i panik, han kommer efter och vi står där och pratskriker innan det brister för mig och jag sätter mig ner och vrålar allt jag kan komma på. Släpad tillbaka till köket och där sitter min lillebror ihopsjunken. Tårar rinner för hans kind och han känner att det som är nu liknar den värsta perioden i hans liv. Fan för mig.