Jag tycker att ni ska ta och besöka denna fina tjejs blogg! Besök den och lämna en liten kommentar så blir hon glad, ta hand om er!

 

 

 

 

Det här har varit den absolut värsta dagen i mitt liv. Jag som tyckte mina portioner var gigantiska innan jag kom hit, med de är ingenting i jämförelse med vad som serveras här.

 

Sov knappt någonting i natt, var så nervös att jag trodde jag skulle spy upp min egen magsäck. Fick inte i mig någon frukost, tog istället en lång dusch. Vi kom hit till avdelningen 10.00 imorse, då hade jag möte med en behandlare, en läkare och min mamma. Till lunch fick vi grönsakssoppa med toast, fast fick bara i mig två skedar soppa och ett glas mjölk. Har pratat lite med en annan tjej här vars namn jag inte minns, ehe, men hon verkar väldigt snäll. Har haft läkarundersökning idag också, vågen visade neråt igen. I morgon ska jag göra fler undersökningar med bland annat blodprover och EKG. Efter mellanmålet, som är den enda måltid jag ätit idag, tog mamma och jag en liten promenad. Får max vara ute 20 minuter, men det var ändå skönt. Middagen serveras redan klockan 17.00 här och den gick inte heller bra alls, åt några tuggor kotlett. Just nu har de behandlare och läkare som är närvarande här på avdelningen möte om hur de ska lösa min situation.

 

Just nu står fyra glas näringsdryck framför mig som kompensation för lunchen och middagen, men jag kan inte dricka dem. Det går bara inte. Nu vill jag bara hem.

River upp lika många plagg som jag lägger ner i väskan. Resväskan står tryckt emot dörren, den dörr som många gånger smällts igen av ilska och upprördhet den senaste tiden. Jag vet inte vad jag ska packa, mjukisbyxor och pyjamasbyxor är det enda som har en trygg plats i väskan än så länge. Givetvis åker även datorn med.

 

I morgon förmiddag läggs jag in på scä:s slutenvård. Det innebär att jag ska bo där en period, förhoppningsvis ganska kort. Rädslan av vad en inläggning kommer innebära slukar hela mig, jag kan inte tänka på något annat. Är rädd för vilken mat som serveras, är rädd för tidspressen på att äta, är rädd för att äta alla mål, är rädd för att inte kunna fuska, är rädd för att inte få gå mina promenader. Fast den allra största rädslan, eller sanningen kanske jag ska kalla det, är att alla kommer vara så smala jämfört med mig.

 

Denna ångestfyllda kväll som kommer övergå till natt ska jag söka skydd hos Kent. Med alldeles för hög volym i lurarna ska jag försöka koppla bort mina känslor för en liten stund. Ikväll har min fasad rasat, orkar inte bära upp den längre. Mina armar orkar inte.

 

 

 

 

Tro det eller ej, men igår hade jag en riktigt fin dag!

 

Även om morgonen började med bråk vid frukosten som sedan följdes utav ytterligare ett bråk vid lunchen blev det bättre sen. Jag tog pendeln till Älvsjö där jag mötte upp Fanny. Vi hade nämligen planerat att gå på gymnasiemässan. Det fanns väldigt många skolor att välja mellan, men det fanns ännu fler människor som desperat drog tag i en och predikade bra saker om just sin skola, för att sedan ge oss en broschyr med bilder ocg texter för att framhäva skolans positiva saker ytterligare en gång. Känner mig fortfarande splittrad angående gymnasievalet. Vet nästan vad jag vill, men tvivlar på om det är rätt. Inne på mässan sprang vi runt som galningar till alla stylistlinjer för att få någon att fixa våra hår. Tillslut hittade vi det rätta stället men tyvärr hann de bara med mig.

 

När allting stängde följde Fanny med mig hem. Vi tog pendeln igen och vid stationen väntade mamma med bilen så vi fick skjuts hem. Väl hemma satt vi en stund på mitt rum och roade oss med Instagram innan det var dags att gå ner och laga middag. Vi gjorde tacos fast med kyckling istället för köttfärs. Lovar att det finns ett speciellt namn för det, men just nu får det heta kycklingtacos. Det blir bra. Som vilka normala (Läs:onormala) tonåringar som helst lyssnade vi på High School Musical medan vi lagade maten och medan vi åt den. Kärlek till det alltså. Innan Fanny tog tåget hem kollade vi på film, LOL för att vara exakt.

 

Hatar själv att läsa sånna här inlägg i andras bloggar och nu gör jag det själv. Skäms. Jaja, hoppas ni överlever. Om ni läst hela vägen hit dödade ni en minut eller två åtminstone. Ha en fortsatt bra helg!

 

 

Idag, som merparten av alla dagar, har jag varit på Scä. Haft samtal med min läkare men har också varit på avdelningen. Som ni kanske förstått lite halvt är det inte speciellt bra med mig just nu. Skrik yttrar sig så gott som vid varje måltid här hemma. Stämningen är inte på topp och jag kvävs sakta av min egen ångest. För varje dag som går sjunker jag bara längre ner till Anorexin igen, vi går nu hand i hand på den lilla vägen jag för bara några månader kunde kalla för gammal. Fast nu är den verklighet igen. I takt med att vikten har tankarna också blivit starkare, vilket egentligen är ganska logiskt.

 

På avdelningen pratade vi först med en från personalen en stund, en rätt så lång stund. Sen så tog han med oss på en rundtur. Vi fick se in i ett utav sovrummen, vi fick även se matsalen, köket, tv-rummet och pysselrummet. Jag stötte på en tjej som satt på golvet i tv-rummet. Vi sa inte ett ord till varandra men jag märkte att hennes blick granskade mig från topp till tå. Vad hon tänkte om mig orkar jag inte ens fundera på. Jag försökte gömma mina ben bakom min stora jacka genom att diskret hålla den framför.

 

Nu står jag i vilket fall i kö till avdelningen. Familjevårdsavdelningen för att vara mer exakt. Om ni undrar hur jag känner har jag inget riktigt svar. Känslan av tomhet fyller min kropp. Jag vill verkligen inte bo po Scä under en period. Aldrig. Men samtidigt måste jag ta emot den hjälpen jag nu ska få även om det kan dröja ett tag eftersom att det är kö.

Fick en fråga om hur maten på en multifamily-dag ser ut. Så självklart ska jag svara på den, var själv väldigt orolig innan.

 

9.00 - Arbetspass

10.30 - Mellanmål

11.00 - Arbetspass

12.30 - Lunch

13.30 - Arbetspass

15.00 - Mellanmål

15.30 - Arbetspass

16.30 - Dagen slut

 

Vid mellanmålen dukas ett bort fram där det finns lite allt möjligt. Yoghurt, frukt, bröd, knäckebröd, smör, pålägg, mjölk, saft, juice, kaffe, te, risifrutti osv. Tillsammans med en av sina föräldrar bestämmer man vad man ska äta och tillsammans gör man i ordning det. Personligen har jag alltid med mig eget bröd till exempel då jag inte klarar av att äta det bröd som serveras där. Har man näringsdryck/calshake på sitt matschema får man ta med det själv. Så det är inte så att behandlare gör i ordning en varsinn macka åt alla med mängder smör eller något, inte alls. Vid luncherna dukas också maten upp, ungefär som i en skolmatsal. Alla ställer sig på led och läggerpå mat på tallriken. Antingen lägger man upp själv eller så gör ens mamma eller pappa det, det beror helt på vad man kommit överens om med sina egna föräldrar. Till lunch blir det ofta väldigt vanliga rätter så att säga. Jag har fått kycklinggryta med pasta, fiskgratäng, korvstroganoff med ris, laxpudding osv. Hoppas att det här hjälpte dig lite, kram,

Ytterligare en dag med min fina multigrupp är över och nu är jag helt slut. Skola i morgon men är inte alls pepp. Ligger så jäkla mycket efter just nu, så mycket att jag inte orkar ta tag i någonting. Huvudet är bara mos så kan heller inte fokusera på att få något viktigt gjort.

 

Dagen idag har varit betydligt bättre än den igår även om lunchen fortfarande var extremt jobbig. Åt ju där på multin och det serverades laxpudding. Lax, potatis, fett, äggstanning, fett, ost, fett och fett. Smakade inte ens gott. Ärligt talat mådde jag mer illa efter laxpuddigen än vad jag gjorde efter hamburgaren. I vilket fall så har vi jobbat med bra saker där idag, sker som givit mig något. Vid förmiddagsmelliset fick vi göra ett rollspel vilket var helt stört konstigt. En av våra föräldrar skulle spela oss och vara sjuka i anorexi, sen skulle vi spela förälder till vår egen mamma/pappa. De skulle bete sig som de upplevde att vi betedde oss och vi skulle agera som vi tyckte att de betedde sig. Även fast det vär väldigt konstigt var det ändå rätt så komiskt.

 

Bjuder på en suddig WebCam bild jag tog för några minuter sen. Se det som en ursäkt för att jag aldrig orkar använda min kamera längre.

 

Längesen jag åt en hamburgare, men idag gjorde jag det. Har nämligen haft multifamily hela dagen och dagens lunch bestod idag utav hamburgare. När en mamma från gruppen berättade vad vi skulle äta högg det till i min mage. Låste in mig i badrummet en stund, mötte min blick i spegeln och upprepade ordet "hamburgare" gång på gång för mig själv. När jag insåg att det faktiskt var verklighet, att jag snart skulle äta en hamburgare låste jag upp dörren och gick ut. Saken blev inte bättre utav att bröden var gigantiska. Vita stora bröd. Biffarna var alldeles för tjocka och när man skärde i dem bubblade det ut fett. Ärligt, jag ryser nu när jag tänker på det. Åt i vilket fall upp allt även om det tog relativt lång tid, mådde stört illa efteråt.

 

Annars har dagen varit riktigt jobbig. Absolut den jobbigaste multifamily-dagen någonsin. Varit ännu mer osocial jämfört med i lördags, pratade knappt med de andra tjejerna idag. Bråkat massor vid mellisarna har jag också gjort. Sprang ut, grät och skrek. Orkar inte med mina föräldrar. De gör allting för att jag ska få i mig ännu mer hela tiden vilket jag stör mig något obeskrivligt på. Nu, hemma, har jag precis smällt i mig en stor portion gräddig pasta. Snart väntar dubbelt kvällsmål. Mitt liv känns så meningsfullt (ironi).

Jag har aldrig sett min pappa gråta så hejdlöst förut. Vid middagen brast det totalt för honom. Hela eftermiddagen hade han stressat allt han kunde så att maten skulle stå på bordet vid 18. Han hade ansträngt sig, för min skull. Han hade lagat kokt potatis, för att det inte skulle bli bråk.

 

Ändå är det första som kommer ur mig en klagan på att köttbiten är för stor. Det var då det brast. Tårarna kom och han började hulka som vilket barn som helst. Ilskan som först visade sig när jag fällde kommentaren om maten la sig ganska fort. Bara en, eller kanske två handukar åkte in i väggen. Bara fyra slag med näven i bordet. Han slog sig istället ner på sin stol framför sin portion. Med händerna i ansiktet sjönk hans hållning ytterligare medan tårarna fortsatte rinna. Jag började också gråta innan jag beslutade mig för att gå fram och krama om honom. Det var skönt, jag kände att jag fick finnas där för en sekund även om det var jag som orsakat dramat från början. Efter någon minut satt jag på min stol igen och skärde i potatisen och stoppade sedan tugga efter tugga i munnen. Jag skämdes så. Han hade stressat för att få fram maten i tid och hinna hämta lillebror från träningen i tid. Gång på gång sa han förlåt, han bad om ursäkt och sa att det var hans fel. Att han inte får bli så arg. Jag sa direkt emot och la istället skulden på mig själv, något som han vägrade gå med på.  

Nu är det Halloween igen. Att spöka ut sig eller andra till diverse olika saker är bland det bästa som finns. Precis innan middagen kom mina kunsiner på att de absolut ville gå "bus-eller-godis" just då. Fick sminka allihop lite snabbt. Måste erkänna att vi hade det betydligt trevligare idag jämfört med förra året då vi gjorde samma sak. Då var jag så sur, jag var irriterad på allt och alla. Jag skrek åt min lillebror för att han var i vägen. När den minsta tjejen inte klarade av att sluta skratta när jag sminkade henne för att det kittlade så blev jag irriterad. Ingenting var bra. Att jag betedde mig så var förvisso inte så konstigt, allt jag hade ätit under dagen var två skedar havregrynsgröt. Planer på att äta mer hade jag inte heller.

 

Nu däremot, när jag har ätit, kunde jag skratta med henne när hon inte kunde hejda sitt skratt. Jag var inte sur på min lillebror en endaste gång. Jag målade alla och sen följde jag med ut i kylan och väntade utanför tomterna när de plingade på alla hus. Nu har jag ätit middag också, precis som alla andra. Bättre att orka skratta, jag lovar er.

 

 

Åt mellanmål på Scä idag. Det absolut hemskaste jag gjort på länge. Fyfan säger jag bara. Fick en stor vit fralla med alldeles för mycket smör och en tjock skiva ost. Till det ungefär 3 deciliter juice att dricka.

 

Cred till er som bor där och överlever. Aldrig att jag äter i den byggnaden igen.

Eftermiddagen har bestått utav musikhistoria, musikhistoria och ja, musikhistoria. Roligare kan man väl ha.

 

De gånger jag tagit en paus från pluggandet har jag ställt mig framför spegeln och granskat min kropp. Lår som går ihop, feta armar, inga ben som syns.Jag mår illa över att se mig själv. Förstår inte hur jag kunde låta mig själv bli såhär stor igen.Säker på att jag gått upp massor sen bara i måndags då jag vägde mig sist. Ana sitter hela tiden på min axel, hon är med på varje steg jag tar och uppmuntrar till allt som kan få mig att bränna några ynka kalorier extra. Hon viskar att det ska bli vi igen, att i vinter. Då. Då kommer jag vara hennes. Vid det tillfället kommer både jag och alla andra redan ha insett att jag är inte bra nog i vilket fall.  

 

När jag är ensam med mina tankar känns allt så självklart. Det är givet att jag hela tiden gör rätt, att tankarna jag får är de som stämmer med verkligheten. Vid alla tillfällen ser jag bara det positiva med att undvika så mycket mat som möjligt. Jag ser vad som blir bra, ingenting negativt. Scenarion om hur bra allting kommer vara ifall jag gör som anorexin säger spelas upp.

 

En sämre människa än jag är nu kan jag åtminstoe inte bli. Värdelösare och meningslösare kan man inte bli.  

 

 

 

Jag vet att det inte går bra just nu, jag behöver inte höra det fler gånger. Det räcker.

 

Vaknade när klockan ringde. Hela kroppen var fylld av ångest, plus att jag var så trött att jag knappt orkade resa mig upp. Tre timmars sömn fick jag i natt, vilket resulterade i svidande ögon. Sover inte bra längre, men det skulle jag aldrig erkänna för varken mina föräldrar eller behandlare. Jag har medicin, men jag vill inte ha den. Kom en timme och tjugo minuter försent till skolan.

 

Snälla, tro inte att jag tycker synd om mig själv. Snälla, tro inte att jag skriver för att få uppmärksamhet. Snälla, tro inte att jag låter ångesten sluka mig för att andra ska må sämre. Det är inte så det ligger till. Vill bara att ni ska veta det. Även om mina föräldrar är väldigt fina egentligen så har de sina stunder då de inte kan förstå mig alls. När pappa säger, "Du måste ju tycka att det här här kul eftersom att du fortsätter i samma bana efter ett år i behandling. Nog trodde jag att vi skulle kommit längre nu!" Jag tycker inte synd om mig själv, det är det sista jag gör. Att få uppmärksamhet eller få andra att må sämre är inte heller vad jag vill. Inte ens i närheten. Det folk inte riktigt verkar förstå är att jag inte kan kontrollera mig själv när ångesten blir för hög. Då kommer ord, tårar och handlingar jag inte kan stå för. Vill att allt ska bli bra, men rädslan stoppar mig. Rädslan för livet, att må bra igen.

Idag känns det bra, idag mår jag bra!

 

I förmiddags mötte jag upp några kompisar vid Tyresö Centrum. Därifrån tog vi bussen till Sickla där vi mötte upp ytterligar några. Vi åt lunch, sen behav vi oss till själva klätterverket.

 

Det var stört kul att klättra på de höga väggarna även om det var svårt och otroligt läskigt. Absolut första gången för mig, men jag skulle gärna göra det igen.

Idag är det en såhär riktigt tråkig dag. Ute är det bara mörkt samtidigt som det regnar och här inne är det allmänt dålig stämning mellan mamma och mig. Vi har just bråkat lite igen... Nåväl, vi har varit i Tyresta och gått en promenad och sen har jag ätit glass som mellanmål. Duktig som jag är har jag även städat mitt rum idag!

 

Bilen tog jag alldeles nyss, en liten del av mitt rum. Svart, vitt och rött.

 

 

 

 

 

Allt rullar på som vanligt för mig. Just nu går jag varken framåt eller bakåt även ifall jag har känslan av att vikten rusat iväg de senaste dagarna.

 

Förmiddagen har jag spenderat i skolan. Där ägnade vi först oss åt debatt om kärnkraft, sedan två timmars föreläsning i ämnet fysik. Inte för att jag egentligen H-A-T-A-R så mycket saker som jag säger, men om jag hatar något ämne i skolan så är det fysik. Jag skrattade nästan på föreläsningen, just för att det var så löjligt att jag inte förstod någonting alls. Det var ändå lite halvt mysigt där i aulan. Jag och en utav världens bästa vänner, (du vet vem du är), skrev Y:n i varandras papper. Okej, det är inte meningen att ni ska förstå, så oroa er inte. På eftermiddagen försökte jag mig på att plugga ytterligare lite fysik, men kan inte påstå att det gick vidare bra. En promenad i det iskalla vädret har också blivit av.

 

Juste, det var en sak till jag skulle berätta. Att idag har jag varit på vårdcentralen och tagit nya blodprover. Tänkte skriva att jag hatar det, men känner att jag hatar lite mycket. Så istället skriver jag, det var... äsch. Jag hatar att ta blodprover. Så.

 

Lustigt inlägg, osammanhängande och inte intressant någonstan egentligen. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

 

Länge har jag velat testa på att baka dessa små och söta franska bakverk, nämligen macarons. Idag blev det äntligen av. Jag och mamma har i princip ängnat hela dagen åt detta, med lite pauser här och där förstås. Två sorter gjorde vi till och med. Några med smak av choklad och några med smak av hallon. Faktum är att resultatet blev bättre än vad jag väntat mig. I morgon tar jag med en burk till skolan och bjuder mina kompisar! Ha det bra!

 

 

Spenderat förmiddagen i skolan och roat mig med en föreläsning i musik samt lite spanskaplugg som definitivt var nödvändigt.

 

Nu är mamma och jag osams igen. Alla dessa konflikter kring allt och ingenting fullkomligt bryter ner mig. Jag orkar inte mer. Jag är så less på mig själv på något sätt. Ska i alla fall fika på mammas nybakade sockerkaka till eftermiddagsmellis vilket jag redan nu har ångest inför. För en vecka sen lovade hon nämligen att jag skulle slippa fika den här veckan med tanke på att jag behövde göra det två gånger förra veckan, men nu påstår hon plötsligt att hon aldrig sagt det. Ja, jag hör hur sjukt det låter, men tyvärr verkar jag inte ha kommit längre. Något besked om inläggning har jag inte heller fått. Nu ska jag ta tag i lite skolarbete jag borde gjort för längesen.