Hej! Längesen nu.

Vikten de senaste veckorna har inte gått så bra. Förra veckan hade jag gått ner 0,8kg på 7 dagar, alltså en vecka för er som inte greppade det. I morgon är det nytt besök på SCÄ för både samtal och vägning. Har jag inte gått upp nu kommer jag tvärt få sluta träna eller ta en Calshake (vill inte igen).

Vi står i köket när mamma tar upp ämnet att jag måste börja visa vilja. Vadå visa vilja? Är hon seriös? Jag gör fan allt jag kan. Jag måste tydligen våga mig på nya livsmedel. Jaså, så helt plötsligt räknas inte glassen jag åt för några dagar sen, pizzan jag åt i helgen osv. Tack. Jag skriker tills min röst brister och övergår till falsett. Det var en daglig företeelse förut. Mamma skriker tillbaka och jag säger något elakt som får henne att gråta. Stampar upp för trappan i trä som leder till övervåningen där mitt rum ligger. Fönster är öppna och dörren till balkongen står på glänt. Ändå skriker jag och hulkar mig av all gråt som försöker komma ut. Det brister och jag ligger i sängen och skakar.

Förstår dem inte att jag faktiskt vill må bra och att jag inte vill ha det såhär? Jag har hållt upp en fasad länge nu, men smärtan inom mig finns kvar. Ändå mår jag bättre av att låtsas må bättre än vad jag gör. Tolka det inte fel, för jag mår MYCKET bättre nu än förut och vissa dagar är jag på topp. Men när jag lämnas ensam släpps det onda som bor i min kropp fram. Hela jag skriker inombords men ingen hör.