Jag har aldrig sett min pappa gråta så hejdlöst förut. Vid middagen brast det totalt för honom. Hela eftermiddagen hade han stressat allt han kunde så att maten skulle stå på bordet vid 18. Han hade ansträngt sig, för min skull. Han hade lagat kokt potatis, för att det inte skulle bli bråk.

 

Ändå är det första som kommer ur mig en klagan på att köttbiten är för stor. Det var då det brast. Tårarna kom och han började hulka som vilket barn som helst. Ilskan som först visade sig när jag fällde kommentaren om maten la sig ganska fort. Bara en, eller kanske två handukar åkte in i väggen. Bara fyra slag med näven i bordet. Han slog sig istället ner på sin stol framför sin portion. Med händerna i ansiktet sjönk hans hållning ytterligare medan tårarna fortsatte rinna. Jag började också gråta innan jag beslutade mig för att gå fram och krama om honom. Det var skönt, jag kände att jag fick finnas där för en sekund även om det var jag som orsakat dramat från början. Efter någon minut satt jag på min stol igen och skärde i potatisen och stoppade sedan tugga efter tugga i munnen. Jag skämdes så. Han hade stressat för att få fram maten i tid och hinna hämta lillebror från träningen i tid. Gång på gång sa han förlåt, han bad om ursäkt och sa att det var hans fel. Att han inte får bli så arg. Jag sa direkt emot och la istället skulden på mig själv, något som han vägrade gå med på.