Jag vet inte vad som händer, jag är så gott som borta.

För varje dag som går blir tankarna allt starkare och de destruktiva handlingarna blir allt fler. Jag isolerar mig mer och mer i skolan trots att jag egentligen vill umgås.

Här hemma skriker vi på varandra, tallrikar åker i golvet, mjölk spills ut över bordet och havregrynsgröt kastas upp på skåpluckorna. Utanför leker grannens barn och deras skratt fyller mitt huvud i takt med att paniken tar över. Jag hinner inte tänka, jag bara gör.