Dagar, veckor, månader. Ett år sen.
Idag är det den 13:e december.
Idag är det lucia.
Idag är det exakt ett år sen jag hade mitt första möte på Stockholms centrum för ätstörningar.
Den 13:e december 2011 kommer jag så väl ihåg. Minns hur jag skakade av nervositet när jag för första gången satt i de utslitna fläckiga sätena på buss 4. Det var den här dagen jag för första gången skådade den stora röda tegelbyggnaden. Det var klädd i ett par alldeles för stora grå mjukisbyxor som jag satte min första fot på mattan strax innanför dörren.
Jag levde i en dimma och registrerade knappt någonting i min omgivning. Var inte alls närvarande och kunde inte koppla något, mitt huvud hade helt stängt av sig. Givetvis kommenterade läkarna och behandlarna temperaturen på mina händer direkt, men brydde mig inte det minsta.
Hur sjukt det än låter kan jag inte låta bli att sakna dimman. Tiden passerar allt för fort och jag har fortfarande inte förstått att det var ett helt år sen.
Det är svårt, jag vet. Men det är fullt möjligt om man bara bestämmer sig. Och ja, jag vet att du har hört det här 83 gånger men det är det ända botemedlet tyvärr.
Det är Ana som saknar dimman. Hon saknar att ha fri makt att styra över din kropp eftersom du var så pass frånvarande.