Är fortfarande hemma hos min mormor och morfar tillsammans med min moster och några kusiner. I morgon åker jag tillbaka till avdelningen.

Vi har just varit ute i snön, så mysigt att bara släppa allt och skratta lite. Även om mycket hålls tillbaka lyckades jag ändå ge från mig ett skratt ibland. Middagen tillagas nu i köket, jag ska klara den utan att gnälla på portionens storlek. Vill jag tillräckligt mycket vet jag att jag kan klara det. Vill man, så kan man. Det gäller både dig och mig. Jag tror det handlar om att verkligen stå emot allt för att bli fri från ätstörningar. Man kan inte ge efter någonstans, då funkar det inte. Jag vill verkligen bli utskriven från slutenvården så fort som möjligt och då måste jag kämpa.