22/12-12
Hela dagarna står jag i den ljusgula korridoren och tittar ut genom fönstret ner på gatan där folk uppslukade av julstressen rör sig. Utan att dem märker det så iaktar jag person efter person medan klockan sakta rör sig. Jag trycker mig mot elementet för att få värme.
...
Dagarna på avdelningen har än så länge varit så jäkla jobbiga. Jag inbillade mig på något sätt att det inte skulle vara såhär svårt som det är. Variationen av maträtter och matvaror är det som är allra svårast och det är det som gjort att jag vägrat måltider lite då och då.
Eftersom jag i princip inte åt något första dagen och alldeles för lite andra så förberedde de sondmatning för mig. Fick tillslut i mig middag vilket gjorde att jag fick en chans till att bättra mig.
Är det något ni undrar är det bara att kommentera. Eller kommentera ändå vettja, jag blir så galet glad när jag set att någon lämnat ett litet spår. Det kan seriöst göra min dag. Kram.
Tove, jag känner mig så ledsen när jag läser det här. Du är en så oerhört fin och rar person med hela livet framför dig. Du har så mycket mer att leva för än det här, och ett sånt liv är du så mycket mer värd att få leva.
Livet är oförutsägbart, och just nu är det en svacka som tär något fruktansvärt - men det är därför vi finns här, för att hjälpa till och ge allt stöd som behövs. Vi gör det här tillsammans, allihop och trots att allt känns mörkt, lovar jag dig att ljuset finns där. Igår var det mörkaste dagen på året, nu blir allt ljusare. Tänkt så med livssitutaionen nu också. För var dag sker en liten, liten förändring och det tar lång tid innan man känner den där skillnaden. Men det vänder. Vänder mot det bättre.
Sluta A L D R I G att kämpa Tove, du är stark. Vi kämpar med dig, och tillsammans blir vi starkare, eller hur?
Tusentals kramar till dig, det är du värd <3
Tove. Du kommer klara det här precis som du har klarat allting annat. Jag har själv haft ätstörningar, mitt hjärta skulle stanna vilken sekund som helst men jag har nästan tagit mig ur min ätstörning, inte på egen hand, men jag fick tack och lov slippa inläggning. Du verkar vara en sjukt stark tjej även fast du inte kan se det själv just nu. Jag hoppas att du härdar ut den här tiden som du måste vara på sluten vården, men bara du klarar det, så kommer du att klara ALLT, tvivla aldrig på dig själv, du är värd för mycket för det. Jag hade gärna velat träffa dig och bara få ge dig en kram och säga att allt kommer att bli bra, för det kommer det, jag känner det på mig även fast vi inte alls känner varandra, vi har ju inte ens pratat med varandra någon gång.
Du kommer i alla fall klara dig igenom det här, med dina vänner och din familj, men framförallt med dig själv. Du är jättefin, du måste bara inse det själv också. Lycka till på SCÄ, du kommer komma därifrån innan året är slut, satsa på det!
vad du än gör nu ge inte upp, för det kommer att bli bättre. det kommer komma en dag då känslan av att du, friska du, vunnit och livet är så mycket mer. så mycket mer än bara mat och ångest.
jag hejar på dig.
kram
Såklart är det jättejobbigt! Hade det inte varit det hade du aldrig behövt vara där. Försök se det positiva! Bryt ätstörningen så fort som möjligt! Du är ung och har alla chanser i världen, har man levt med det i över tjugo år är det så långt mycket svårare att ta sig ur, man är liksom sin ätstörning och man har dessutom förstört så stor del av sitt liv.
Snälla Tove ta emot den hjälpen du får nu! Var glad att du får hjälp, en chans att bli fri! Ett liv med ätstörningar är inget liv och det blir inte lättare att ta sig ur det någon annan gång, utan ju förr desto bättre!
Du klarar det om du bara vill och vågar lita på dom som finns där för dig! Hur jobbigt det än är så är det mindre jobbigt än ett liv i ätstörningens klor!
Var snäll mot dig själv! Ta emot hjälpen! Du är värd det!
Lycka till!! Kram
Du måste uppdatera så vi får höra hur det går! :)
Jag har också varit inlagd på scä, fast på vuxenslutenvården. Det är svinjobbigt men försök lita på dem och ät. Ångest dör man inte av, men det gör man av att inte äta! Stor kram!
Hej Tove. Först och främst vill jag bara ge dig en stor kram. Du verkar vara en sådan fin människa, en människa som inte förtjänar detta ohyggliga anoreximonster.
Sedan har jag bara en fundering angående juldagarna - kommer du vara på avdelningen då eller får du permission? Kram!
Du är så stark. När jag blev inlagd var det också meningen att jag skulle sondmatas, men de där timmarna jag fick på mig att bevisa att jag kunde äta var nog det bästa jag någonsin gjort. Har du gjort det en gång kan du göra det nästa gång också, tänk på det. Och tänk på att du inte är ensam. Kram
Du är så himla himla fin, tove. du fixar det, du klarar det. fortsätt kämpa, finns för att stötta. och ha världens bästa jul nu, för det är du värd. kram på dig