Ni anar inte vad som hände idag.

Eftersom att jag igår förbjöds att ta min promenad var ångesten hög i morse. För att kompensera för promenaden jag aldrig fick gå beslutade jag mig för att gå ett par hållplatser och ta bussen därifrån istället. Men när jag gick upp för backen precis intill vägen såg jag vår bil, med pappa i. Våra blickar möttes snabbt. Paniken spred sig genom min kropp när jag insåg att han sett mig, jag blev så rädd att det kändes som om mina ben skulle vika sig.

Väl hemma stod bilen utanför vilket betydde att båda mina föräldrar var hemma. Jag stod länge och höll i handtaget innan jag beslutade att faktiskt trycka ner det för att gå in, jag visste ju vad som väntade. Frågorna som ställdes avlöste varandra. Jag grät, mina föräldrar var upprörda, vi skrek... Ja, jag tror ni kan föreställa er hur det såg ut.

Jag kan säga såhär, ingen är speciellt glad på mig nu. Vet inte ens om jag får gå till skolan i morgon.