Tror inte ni kan förstå hur motiverad till att bli frisk jag var imorse. Jag bokstavligen satt och skrattade för mig själv i min säng när jag vaknade. Jag insåg att det fanns möjligheter till att snart bli fri, jag insåg att livet skulle bli så mycket bättre ifall jag bara släppte taget. Jag tänkte att idag skulle bli dagen. Även om jag äcklades av spegelbilden jag mötte på morgonen så valde jag att strunta i det. Istället lockade jag fram ett stramt leende emot mig själv. Ett vackert och lyckligt leende var det inte, men det var ett leende. Jag hade bestämt mig för att det här var dagen då allt skulle förändras.

 

...men så blev det inte. Jag är så ledsen beroende på att jag inte tog chansen till allting imorse. Jag ångrar mig så. Jag skulle kunna ha förändrat så mycket just då. Istället blev dagen inte bra alls. Jag ska inte gå in på vad som har hänt, men fått i mig all mat efter matschemat har jag inte fått. Varför ska det vara så svårt? Jag vill ju må bra, det kände jag verkligen imorse. Men sen svänger allt bara utan att jag hänger med, så sitter jag där igen. Hopplös och tillbaka i samma ruta som igår, i förrgår, förra veckan, och ett par månader tillbaka. Jag vill inte mer nu, jag vill verkligen inte. Jag vill vara fri, men ändå hindrar något mig. Det är inte så lätt som det låter.