I morgon är det en stor dag. I morgon är det första dagen i Multifamily terapin. Jag ska gå rakt på sak och säga vad jag tycker... Det ska bli hemskt. Jag vill verkligen inte dit. När jag säger verkligen inte så menar jag det. Jag skulle seriöst kunna göra nästan exakt vad som helst för att slippa...

 

Klockan 9.00 i morgon bitti börjar det och avslutas senare på eftermiddagen vid 16.30. Vad vi ska göra hela dagen vet jag inte, det enda som jag är helt säker på är att jag kommer behöva äta alla måltider. Jag kan heller inte strula en massa. Det funkar inte att gråta för att såsen ligger på riset eller liknande, tänk vad det skulle påverka andra negativt. Jag ska göra mitt bästa för att inte spåra ur. Blir ångesten för hög vid måltiderna får jag se hur jag löser det. Att sitta där allihopa samlade och inta måltiderna är inget jag ser fram emot, inte alls. Men som sagt, jag ser inte fram emot att åka dit över huvud taget. Att jag inte får gå i skolan varken måndag, tisdag, onsdag eller torsdag den här veckan känns inte heller bättre. Jag vill mycket hellre umgås med mina fina vänner där än att sitta i behandling hela dagarna. Åh, jag vill verkligen inte. Jag kan inte förklara hur ångestfylld jag är över att åka dit. Om jag bara kunde få slippa...