Har tänkt på det här om framsteg. Har tänkt på hur mycket jag ändå gått framåt den senaste tiden. Tror det är alldeles för enkelt att fastna i att enbart fokusera på det som står still eller inte gått framåt alls.

 

Jo visst, jag får ångest av mat. Fast inte alls i samma grad som förut. Det är inte längre så att jag ligger på mitt rum och bara skakar i ett par timmar efter jag har ätit. Det är inte så längre. Åtminstone inte ofta. Det händer inte varje vecka, inte ens varje månad. Det är inte heller så att pappa bokstavligen måste dra mig ner för trappen varje gång det är mat. Jag kommer själv när de ropar. Jag ligger inte och paniktränar hela nätterna i hopp om att förbränna allt. Jag gör inte det. Om jag tänker på hur min situation såg ut för cirka 10 månader sedan så inser jag vilket jobb jag faktiskt gjort. Jag är en bra bit på vägen till livet. Jag är faktiskt det. Det gäller bara att nu våga ta det där lilla extra steget som gör att jag verkligen är på väg.