Strax innan middagen kom min behandlare in till mig för att berätta att jag blir utskriven på tisdag, om exakt en vecka. Vet inte hur jag känner, det är blandat och känslan är svår att nudda. Gråtit massor. Egentligen vet jag inte varför, för utskrivning är det jag strävat efter så länge nu. 12 hela veckor, 3 månader. Är nog mest rädd. Rädd för att falla tillbaka. Tror jag hade behövt ca 2 veckor till på avdelningen, som planerat, för att jobba på det sista. Visserligen klarar vi oss hemma om det fortsätter gå såhär, men jag litar inte på mig själv alls. Helt plötsligt kan det brista och då är man tillbaka på ruta 1 igen. Ändå känns det bra. Utskrivning är ett steg närmare livet.