Jag minns hur jag sakta gick hem från busshållplatsen. Varje gång jag gjorde minsta ansträngning svartnade det för ögonen och jag var tvungen att ta tag i något för att inte tappa balansen helt. Jag vred om nyckeln i dörren till vårt hus och klev in. Klockan slog precis halv fyra, om en halvtimme skulle jag äta min enda måltid på hela dagen. Den stunden var helig. Det var viktigt att jag var ensam, ingen fick ta den stunden ifrån mig.

I kylen stod en matlåda som mamma hade förberett åt mig. Kyckling och potatismos var den fylld med. Minns hur jag tog kycklingbiten och tvättade den noggrant under rinnande vatten för att få bort de fett som den hade blivit stekt i. Jag la den på en tallrik och delade den i exakt 153 bitar. Varför just 153 vet jag inte, det hade bara blivit så av någon anledning. Potatismoset hällde jag över i en annan påse och stoppade i min skolväska, så mina föräldrar skulle tro att jag hade ätit upp allt. Klockan slog fyra, då kunde jag äntligen börja. Jag tuggade varje bit tills den knappt fanns kvar.

--
Det var ett och ett halvt år sen nu. Idag är jag normalviktig och äter 6 mål om dagen. Visserligen är jag inlagd, men äter och är fast besluten om vart jag vill komma.