Att mitt på Hornsgatan stå och vråla åt sin mamma för att hon går för sakta, är det så det ska vara? Är det normalt? Jag vet inte längre.

Klockan är strax efter 18 och jag spatserar rakt fram på Hornsgatan. Mellanrummet mellan mamma och mig växer för varje sekund som går. Jag förstår inte vad hennes problem är, jag går ju inte ens fort. Jag vänder huvudet bakåt och blicken riktas mot hennes fötter som knappt lyfter sig från marken när de sakta flyttas framåt. Helt plötsligt brister det. Jag har redan många gånger stannat för att hon ska hinna ikapp, men nu orkar jag inte mer. "SERIÖST" säger jag med en anklagande ton. Hon svarar något jag inte minns, men något som irriterade mig. Sen står vi där, bilarna kör förbi fyllda med stressade människor. Jag skriker på henne samtidigt som tårarna rinner. Kan hon inte bara gå i normal takt.