Steget efter
Mitt ansikte är helt stelt av alla tårar som runnit ner för min kind. Trodde jag mådde bättre än såhär. Trodde att allt skulle ordna sig bara jag försökte, men nu försöker jag verkligen men ändå känns det tungt. Kanske mår jag dåligt på riktigt.
En av mina allra närmaste vänner här på avdelningen blev utskriven idag. Kommer sakna henne så obeskrivligt mycket. Självklart är jag överlycklig för hennes skull, men det kommer ändå bli tomt här utan henne. Fina du. Hon lämnade ett litet meddelande på min dörr innan hon åkte, blev så glad. Ni ser det på bilden nedan.
Är det något jag har lärt mig, så är det att det är först när man börjar driva kampen mot något bättre själv - på riktigt - som ångesten kommer ikapp. Det är som om sjukdomen vill lura tillbaka en i sitt järngrepp genom att fylla en till bredden med ångest så fort man mått bra. Och det är där, i stunden efter en positiv känsla, som det gäller att inte bli rädd för ångesten och falla tillbaka in i sjukdomsspåret. Bara man står ut ett tag till så kommer studer av lugn och tillfredsställelse återkomma allt oftare, men det blir inte bättre utan att det först gör lite ont. Paradoxalt, ja, men jag tror ändå att det du känner nu kan vara ett tecken på att saker och ting är under förändring. Räds inte den känslan, utan stå ut, fortsätt och se att det faktiskt blir bättre!
Kram