Trycker naglarna så hårt jag kan in i handens tunna hud. Släpper men gör sedan om samma sak igen. Lite blod sipprar ut ur det lilla sår som bildats. Avskyr läkarsamtal. Alla frågor som kastas på mig svarar jag inte på utan stirrar istället rakt ner i mitt knä.

"Tove, är du där?". Jag vet inte om jag nickar eller om jag inte rör en min. Jag är ju här, men ändå inte. Spänner benen men försöker att inte visa det i ansiktet eftersom jag då kommer bli tillsagd att slappna av. Scenarion från min sjukaste tid spelas upp i mitt huvud och jag skulle mer än något annat vilja ha tillbaka den kroppen, fast vara frisk. Det här med utskrivning skrämmer livet ur mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av det, avdelningen är min trygghet. Jag har helt glömt bort den fråga som ställdes till mig för ett par minuter sen så mamma börjar svara åt mig. Det känns skönt att hon sitter där bredvid mig samtidigt som det känns så otroligt tungt att vi bor på ett sjukhus på grund av mig. Äh, varför tänker jag ens på det här nu? Vakna Tove, vakna.