Kliver in i det stora röda huset för första gången efter Gotlands vistelsen. Låter inte blicken möta receptionistens, men säger mitt namn och vem jag ska träffa. Kollar på klockan, 4 min kvar tills möte. Går in på den minsta toaletten nere hos mobila. Känner på låren, slår mig själv i ansiktet och spottar i handfatet innan jag glider ner längs väggen. Det tunga huvudet lägger sig mot mina knän och jag sluter händerna om det. Kollar på klockan och inser att mötet skulle börjat. Låser upp dörren där mamma står utanför. Vi går upp för stentrappan, jag tar ytterkurvan och hon går längre in. Varför jag börjat göra det igen vet jag inte, eller såklart jag vet. Läser "familjevårdsavdelningen" på skylten och kliver in. Mitt hem hela vintern och början på våren. Läkarsamtalet börjar men jag lyssnar inte. Sitter där i stolen, spänner ryggen och magen samtidigt som jag skakar på knänen. Dem ber mig slappna av, jag fräser tillbaka att jag redan gör det. Allt jag har i huvudet är vilka siffror den digitala vågen kommer visa. Sen är det dags. Läkaren, M, reser sig och ber mig följa med. Vi går upp en trappa och in i vägningsrummet som känns så dystert även fast det är betydligt ljusare än mobilas. Tar av mig kjolen men frågar som alltid om det är okej att behålla tröjan på, men samma svar som alltid kommer ur hennes mun. "Nej, ta av dig den med".

Andas djupt, släpper ut luften igen och sen kliver jag på. Den visar ner och kan inte låta bli att le trots att jag vet att det är så jävla fel det kan bli. Hon ber mig sätta mig ner. Jag försvarar mig, säger att jag ätit allt men hela hon visar att hon inte tror mig en sekund.

"Tove, hade du ätit det du ska hade siffrorna inte varit i närheten av det här. Jag har varit med om exakt det här förut. Nu går vi ner, berättar för dina föräldrar, sen diskuterar vi hur vi ska lösa det här. Ändrar du dig inte nu, väntar avdelningen igen och det vet du. Går vikten inte upp till nästa vecka är det ett bevis på att du inte klarar att ta eget ansvar. Jag vet att du vill börja gymnasiet fullt ut, men det kommer du inte kunna då. Som sagt, nästa vecka ser vi, går den inte upp ska jag prata avdelning med dina föräldrar på allvar igen. Bara en kort period."

Alltså nej? Jag ska börja gymnasiet fullt ut så nu är det upp till mig att bevisa. Jag vägrar vara instängd igen, speciellt de första veckorna i gymnasiet. Samtidigt är jag så osäker. Vill jag vara frisk eller blir jag lyckligare av att få bekräftelse genom att vara sjuk? Jag vet inte. Men ska jag vara sjuk vill jag vara riktigt sjuk, inte såhär.