Ensam. Jag har folk runt omkring mig men ändå känner jag mig så jävla ensam.

Ligger ute på terassen och låter de kalla vindarna resa mina tunna solblekta hårstrån på armarna. Solen träffar mitt ansikte och genast blir hela jag lite varmare. Känner hur magen veckar sig och trillar över byxkanten. Hur blev jag såhär vidrig? Jag mådde så bra för ett tag sen, i Portugal älskade jag livet. Nu viskar Ana åt mig vad jag ska göra, för inget blir väl lika ensamt med henne? Då har vi ju varandra och jag slipper gråta mig till söms.

Vägde mig på Visby lasarett för några dagar sen. Vågen visade -0,6 och jag vände mig om för att inte visa sköterskan mitt leende som snabbt hade spridit sig över min mun. Jag har förklarat dessa lyckorus för så många, och hela tiden förklarat att det är så falskt det kan bli. Vilket det är, men när det är det ända man för tillfället kan le åt känns det så bra. Inte ätit allt jag ska idag men det går. Ångesten blir inte riktigt lika påtaglig då även om jag får ångest om jag skulle äta mer i morgon. Behöver min läkare, behöver min terapeut. Jag ska bli frisk, så jag ska skärpa mig.