Det finns inget solsken när du gått din väg
Hopkrupen i det som för tillfället är min säng. Det är mörkt på hela övervåningen och jag trycker mig mot den vita väggen. Liksom klamrar mig fast. Ögonen är slutna, eller en bättre beskrivning, jag kniper ihop dem för att slippa existera för stunden. Mina händer är iskalla, ändå lägger jag den ena mitt på magen. Nyper tag kring det som bildats av allt fett jag ätit under dagen, såserna, köttfärsen, gräddsåsen till middag, oljan på pastan och smöret på mackorna. Får skylla mig själv att jag mår som jag gör, jag förtjänar ångest för tillfället.
Vill springa flera mil och gymma tills mina krafter tagit slut i tre omgångar. Istället äter jag lugnt och sitter stilla efter. Jag ska må bra till gymnasiet och jag vägrar uppleva en liknande höst som den förra, därför fortsätter jag kämpa.
Jag kan bara skriva av egen erfarenhet och efter 3.5 år i helvetet blev jag friskförklarad för 2 månader sedan och nu i efterhand förstår jag inte att jag kunde lägga ner så mycket tid på de sjuka. Jag börjar 2 på gymnasiet till hösten och det har hela tiden varit mitt mål, att må bra till skolan börjar. Äntligen kan jag fokusera på annat än maten, vara med kompisar och faktiskt stundtals tycka att jag är fin och duger som jag är. Det är nog det viktigaste, att komma till en punkt och förstå att man ser ut som man gör och att kroppen mår bäst när lite fett får ligga runt organen, just för att det ska vara så. Bara att acceptera. Tycker att du verkar vara så himla fin som person och snälla slösa inte bort mer på denna skitsjukdom, finns faktiskt mycket roligare saker även fast Ana ibland kan viska dig någonting annat. Kram fina du
tove.
håll ut. låt dig inte gå förlorad igen.
<3
Du vet själv att de här känslorna inte stämmer med verkligheten. Försök bryta det här negativa tankemönstret så snart du kan. Du har gått igenom för mycket redan, du vill inte börja om igen.