Är fortfarande helt stört mätt från middagen. Det borde inte kunna stämma med tanke på att jag åt för över två timmar sen, men mättnadskänslan hänger fortfarande kvar. Har precis kollat ett avsnitt av Solsidan, kärlek alltså. Snart är det kvällsmål också... Att det är dubbelt känns inte direkt lättare. Vet inte om jag klarar det. Men jag ska, jag måste. Har redan ställt till nog med bråk idag så mina föräldrar är lagom less på mig. Bland annat middagen blev kaos då jag ställde till en scen för att de andra hade fått mindre laxfiléer jämfört med mig. Spillde ut mjölk över bordet och det blev inte trevligt alls faktiskt, orkar inte med mig själv.

Jag vill vara fri. Jag vill vara glad. Jag vill äta utan ångest. Jag vill må bra. Jag vill sluta kompensera. Jag vill vara mer spontan. Jag vill vara fin. Jag vill vara mig själv. Jag vill vara bra.

 

Idag fyller min mamma år. Lovar att det blir fika på eftermiddagen eller något annat ikväll. Jag får se om jag tar det som ett mellis eller om jag väljer något annat istället. Just nu känner jag bara för att fly. Fly långt bort från allt. Att skolan börjar snart skrämmer livet ur mig, jag vill att den ska börja men samtididgt är jag allt för rädd.

 

Nu åkte våra gäster precis hem vilket betyder att jag får rum att andas i utan att behöva gömma mig, det känns sköt. Visst, det har ändå varit trevligt att dem varit här på besök. Kvällen igår blev ändå riktigt mysig. Snart ska hela familjen till idrottsplatsen här i närheten för att kolla på min lillebrors fotbollslag som har match. Bra sätt att fördriva tiden på ändå, det går så mycket fortare ifall man åker iväg någonstans en liten stund.

Jag vet inte vad som händer med mig. För bara några dagar sedan var jag så motiverad till att bli fri, ångesten visade sig inte alls lika mycket och allt kändes helt okej. Men nu. Jag får ångest efter varje liten måltid, försöker slippa allt jag kan. Anorexin har makten och jag är så svag att jag inte kan hålla emot vid varje drag.

 

Mitt kvällsmellis ska egentligen vara dubbelt, men ikväll blev det inte så. Jag sa till mamma att jag inte tänkte ta dubbelt. Faktum var att hon knappt brydde sig. Det enda hon sa var "Jaha, det är ditt liv. Vi har försökt sååå länge nu. Du gör som du vill". Då tog jag heller inte dubbelt. Nu undrar ni säkert varför det blev såhär ikväll, och det beror på att jag tycker att jag fick en alldeles för  stor portion mat till middag. Ville därför kompensera lite. Jag vet att det är dumt och att kompensation enbart är sjuka tankar, men det är så svårt. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Alla är uppgivna, men jag klarar mig inte själv. Det funkar inte.

Hello! Multifamily är en slags familje och gruppterapi. Man blir en grupp på ca 4-6 familjer. Sen träffas man vid totalt 10 tillfällen utspritt över ett år. I den här gruppen ingår det även ett gäng behandlare. Tillsammans med de andra familjerna och sin egen familj träffas man, äter ihop, har samtal, gör olika utmaningar ihop, peppar varandra, får stöd och så. Eftersom att behandlingen är till för hela familjen får även föräldrarna och syskon andra föräldrar och syskon att prata med som går genom samma sak. Jag vet faktiskt inte exakt vad man ska göra, så mer än såhär vet jag inte. Som sagt ska man vara helt oförberedd, därför får man inte veta så mycket mer.

 

Jag ska gå på Multifamily. Vet inte om jag vill för det känns så läskigt, men alla tror att det kommer bli bra. Jag får väl hoppas och våga lita på de andra. Det jag är mest rädd för är måltiderna. Vet inte hur jag kommer klara att äta ihop med behandlare och andra tjejer med ätstörningar tillsammans med deras familjer. Hoppas att svaret blev okej!

 

Idag har vi faktiskt inte gjort så mycket alls. Dagen började med att mamma väckte mig ganska tididgt, som vanligt, för att äta frukost. Vägrade dock att gå upp, så inte förän 9.30 gick jag upp och åt frukost. När frukosten blev försenad blev det inte heller något mellanmål. Allihopa tog sedan en liten promenad runt i området. Annars så har vi ätit lunch, varit och köpt skor, vi tog en sväng ner till stranden och så vidare. Nu har vi precis fikat. Eller alla tog bullar och så medan jag fick äta en tallrik fil med jordgubbar och flingor samt en müslibar. Dubbelt mellanmål alltså för att jag inte åt något mellis imorse. Till middag ikväll så ska vi grilla. Hoppas att det blir någorlunda fint väder så att vi kan sitta ute.

 

Jag står inte ut med alla dessa kommentarer den här lilla 7åriga flickan ger mig under alla måltider. "Värför tar du så små tuggor?", "Varför äter du så långsamt?", "Vill du inte ha maten?", "Varför pratar du aldrig när vi äter?", Vad länge du ätit nu!". JAG. ORKAR. INTE. Sen så sitter jag där som värsta miffot och låtsas att inte höra eller kollar ner i marken tills någon annan byter samtalsämne. Varför kan jag bara inte få äta ifred...

I förmiddags berättade mamma för mig att min läkare från Scä hade ringt till pappa igår. Han hade sagt att jag inte alls fick börja träna ännu. Det kändes som om hela min värld rasade. Jag hade längtat efter att få gå ut och springa snart, längtat efter att få vara med på skolidrotten, men nej. Anledningen var att min kroppsvikt fortfarande är för låg i förhållande till min längd och att man ska vilja träna för att man mår bra utav det, inte för att förbränna. Fast jag, Tove, vill också träna. Såklart att jag tänker på förbränning såfort jag går eller såfort jag rör mig, men jag mår ändå bra utav att röra på mig.

Allt jag vill är att springa och få bra kondition igen. Jag vill bli vältränad, och få muskler. En dag ska det vara jag som tar en springtur på morgonen.

 

 

 

 

 

Bara ett dygn kvar tills alla åker hem. Wiho... Deras mista dotter står och stirrar på mig när jag skriver nu, hoppas hon inte kan läsa.

Jodå, jag har överlevt kvällen. Gästerna är fortfarande kvar, alla sitter där nere och pratar, lyssnar på musik och bara umgås medan jag är här uppe på mitt rum. De ska sova över, och åker inte hem förän på söndag. Även fast det varit riktigt tungt ikväll igen så klarar jag att stå upp. Efter middagen serverades det efterrättt. De flesta av barnen tog kladdkaka med grädde eller glass och jordgubbar, och de vuxna tog kaffe och några chokladbitar. Själv tog jag ingenting. En halvtimma senare tvingades jag i alla fall ta en macka och en tallrik fil, jordgubbar och flingor.

 

Pappan i familjen som är här nu var även här tididgare i våras då jag inte hade gått upp så mycket. Han kom fram till mig och sa att jag såg ut att må riktigt bra nu. Svarade tack och låste sedan in mig i badrummet ett bra tag. Satt på badrummsgolvet med händerna över huvuvdet och frågade mig varför. Ganska så många gånger under den här kvällen har jag dragit mig undan, inte orkat prata.

Familjens yngsta dotter frågade även mig när vi var själva om hur smal jag hade varit. Vad svarar man på det? Hon berättade att hennes pappa sagt att jag blivit sjuk och inte ville äta, men att jag nu gått upp i vikt igen. Jag sa till henne att jag inte rikitgt visste vad jag skulle svara. Berättade att jag vägde cirka 10kg mer nu, men tror det är svårt för ett litet barn på 7 år att rikitgt förstå. Hon fortsatte visa med armarna och gång på gång fråga, "Var du såhär smal?".

Bara för att jag inte har något liv bjuder jag på dessa urdåliga bilder med min WebCam. Snart får vi gäster så då gäller det att vara social hela kvällen. Får se hur det går... Ska även dricka cider till maten. Wiho... Lalala vet inte ens varför jag skriver här nu eller varför jag lägger upp fula bilder. Där fördrev ni lite tid genom att läsa det jag skrev i alla fall, ha det bra!

Alla pratar alltid om mig. De försöker ta sig in för att förstå. Har ni någonsin förlorat er själva för att få vad ni vill? Har ni någonsin tryckt iväg de människor ni borde ha hållt nära? Har ni någonsin ångrat allting? Jag ska inte ge upp, men kommer jag någon gång att finna allt det jag tappat? Det här var inte min plan, men jag ska göra allt som krävs för att få det bra igen. Jag måste. Ska ta tag i mitt liv och vända det åt rätt håll snart: Jag samlar mod till det stora steget. Någon dag blir den stora dagen, då jag vågar vända, då jag vågar hoppa.

Men hur vet jag om det är värt allt kämpande? Hur kan jag veta? Tänk om det inte blir bättre utav att hoppa...

Förlåt för att jag inte bloggade igår kväll, men vi kom hem strax innan 23.00 och då var jag helt slut. Det blev verkligen en heldag på Grönalund, från öppning till sent på kvällen. Kul hade vi i alla fall. Vi åkte massa karuseller, åt mat, umgicks med kusinerna, vann choklad på marabou-hjulet och så vidare. Slutföljde dock inte en enda måltid igår utom frukosten. Jag borde vara besviken på mig själv vilket jag nog är innerst inne men det känns ändå bra på något sätt. Känns som en seger fast det var en förlust.

 

Idag ska Jag hem till en kompis igen, och ikväll får vi gäster. Får se vad vi hittar på men nu måste jag faktiskt gå så att jag hinner träffa henne vid den tidpunkt vi bestämt. Jag vet att bloggningen suger och jag ska försöka bättra mig men känner mig så ointressant. Vilket jag är å andra sidan, men men.

 

 

Godmorgon på er! Ätit frukost ännu? Om du inte har gjort det tycker jag verkligen att du ska göra det! Jag åt frukost för cirka två timmar sen haha, äckliga matschema. Blev två mackor, en med skinka och en med ost. Sen en tallrik naturell filmjölk med AllBran och en massa kanel. Snart ska jag åka till Grönalund, och kommer spendera hela dagen där. Mina kusiner kommer nämligen på besök hit till Stockholm, så då passar vi på att hitta på något kul! Idag känns det helt okej, mycket bättre jämfört med igår.

 

Skrev faktiskt ett brev till mina föräldrar igår... Tänkte lämna det ikväll men vet inte ifall jag vågar. Det är väldigt konstigt här hemma för mamma pratar i telefon hela tiden med bland annat folk från Scä. Ibland gråter hon till och med. Vad är det som händer? Är nyfiken på vad dem pratar om, men varje gång någon person därifrån ringer stänger hon in sig i ett rum så att jaginte ska höra. Ha en bra dag fina människor, så uppdaterar jag när jag kommer hem!

Den här dagen har varit den värsta på länge, Anorexin har haft en av sina starkaste dagar på väldigt länge. Ingenting har blivit som planerat idag, när det blir så får jag panik på grund av mitt starka kontrollbehov. Jag måste hela tiden veta olika tider, vart jag kommer befinna mig, när folk kommer hem och hur alla dagar kommer se ut helt enkelt. Jag sitter här hemma och planerer minsta lilla minut för att veta hur allt ska gå till. Jag kan bara inte ta en dag som den kommer. Idag hade ju mamma och jag planerat lunch i stan innan mötet, men det blev inte heller av, dock var det mitt fel. När vi nästan precis skulle åka bröt jag ihop igen. Kände att jag inte klarade av att gå på restaurang för tillfället, att äta bland massor av folk innebär fortfarande för mycket press. Att välja en rätt från en meny är även något jag helst undviker. Så vi åt lunch hemma och åkte sedan in till stan lite tidigare för att kolla i butiker. Fick faktiskt med mig tre saker. Ett par svarta jeans i märket Dr.Denim från Salt, en stickad tröja från Salt och ytterligare en stickad tröja fast från BikBok. Efter den lilla shoppingen åt vi mellis i Gallerian. Blev en smoothie (bilden nedan) och en halv müslibar.

 

 

Tänkte även berätta lite om informationsmötet. När vi först steg in så mötte någon behandlare oss och pekade vart vi skulle gå. Inne i föreläsningssalen satt det redan ett par familjer, och efter ett tag droppade det in några fler. Totalt var vi medlemmar från sju olika familjer där inne, samt några behandlare och en pappa som tidigare varit med i Multifamily. Vi fick börja med att presentera oss, sen så startade behandlarna en powerpoint-presentation som beskrev lite om terapin. I slutet berättade pappan lite om sin egen och hans familjs väg till friheten. Han hade en idag en glad och positiv 19årig dotter beskrev han. Hon hade själv varit sjuk i Anorexia men var nu frisk.

 

Egentligen fick vi inte veta så mycket om vad vi skulle göra på träffarna med gruppen, tydligen ska man vara helt oförberedd. Sånt gillar jag inte. I vilket fall så ska vi äta 3 måltider ihop och sen hitta på olika saker samt prata om jag förstod rätt. Är fortfarande väldigt skeptisk till det här. Vet inte alls om jag kommer trivas med att umgås med såhär många sjuka åt gången. Vi har inte bestämt ifall vi ska börja behandlingen eller inte, vi får helt enkelt se. Måste bara påpeka att alla tjejer såg hur fina, söta och snälla ut som helst!

 

 

Morgonen har varit riktigt kaos. Jag vet inte ens vart jag ska börja. I alla fall. Tidigt imorse så ringde min behandlare G från Mobila-teamet på Scä. Han sa att både M och min läkare var frånvarande idag. Då bestämde mamma och han att vi skulle boka in ett nytt möte nästa vecka, då alla kunde vara med så att vi kunde bestämma allt istället. Här har jag legat vaken halva natten och haft ångest över ett möte som ändå bara blir inställt... Känns tungt att mötet fortfarande inte kommer vara avklarat i eftermiddag.

 

Till en början klarade jag inte av frukosten. Tog två små tuggor på min ena smörgås innan jag reste mig från bordet med tårana rinnande och gick och duschade istället. När jag kom ut var jag givetvis tvungen att äta ändå... Åt båda mackorna men vägrade att äta upp gröten, sa att jag var alldeles för mätt. Mamma tvingade istället i mig en portion fil med flingor. Bara för att det tog över en timme med frukosten så sabbade jag förmiddagsmelliset.

 

Idag ska mamma och jag ändå åka in till stan som bestämt. Äta lunch på någon mysig restaurang och sen kanske kolla i lite butiker innan det är dags att åka till Scä. Som jag redan sagt är det ju informationsmöte för Multifamily där i eftermiddag. Är sjukt nervös för det. Vill inte komma dit fet som jag är nu och visa upp mig för alla andra ätstörda. Är väldigt skeptiskt till just multifamily, men tror det mest beror på att jag är rädd. Rädd för att vara fetast, rädd för vad folk ska tycka om mig, rädd för att säga fel saker... Rädd för att vara fel helt enkelt.

 

 

Kommer bryta ihop eller någonting snart, vet inte hur länge till jag klarar det här. Ångesten är hög just nu coh jag är så orolig för imorgon, vad vågen kommer visa, och vad som kommer hända. Har ätit som jag ska hela den här veckan vilket känns otroligt skrämmande... Jag är nästan säker på att vågen kommer visa uppåt. Känns som att den kommer visa så mycket uppåt att jag inte kommer klara av att leva med mig själv längre. Vad som än händer kommer ett helvete bryta ut efter vägningen. Frågan är bara ifall jag kommer bli lättad och mina anhöriga och behandlare förbannade, eller om det är jag som kommer vara hjälplös och ännu mer hatisk mot mig själv medan mina anhöriga blir lättade. Hoppas inte på någonting faktiskt... Skulle göra vad som helst för att få krypa ur min kropp nu. Bara inte vara jag längre. Skulle kännas obeskrivligt skönt att få försvinna helt så allt bara får ett slut. Så jävla skönt skulle det vara.

Dagen har varit bra!

Ung08 var däremot inte något för oss haha. Trodde dock inte det heller, men ändå kul att se. Det vara bara en massa små fjortisar som sprang runt där. Fem lager foundation i ansiktet, maskara så att ögonfransarna hänger och lockat eller plattat hår. Inte så att jag kommer längta tills nästa festival.

 

Vi köpte sallad och dricka istället, satte oss i en mysig park i solen och åt. Gått runt i hela stan typ, pratat och inte gjort något speciellt. Letade efter toaletter men allt var kaos, så tillslut kom vi in på hennes pappas jobb haha. Nu är jag trött och har ont i fötterna efter allt gående i Converse.

Idag börjar festivalen UNG08 i Kungsträdgården. Jag som är lite efter har aldrig visat mig i stan under den här perioden tidigare år, men idag är det dags! Drar in med en kompis, äter lunch och driver runt lite. Måste ju åtminstone vet hur det är. Har hört från många håll att det är rätt så lame, men men. Jag får skapa mig en egen åsikt efter, haha. Någon mer som ska dit?

 

Just nu har jag världens klädångest. Jag vet inte vad jag ska sätta på mig idag, verkligen ingen aning. Är det varmt? Kallt? Trivs inte i några kläder just nu... Jaja, jag kommer säkert på något ska ni se! Ha en bra dag allihop!  

- Jag är inte alls imponerad av dig, du försöker ju fan inte ett dugg längre.

 

Tack, det där behövde jag verkligen... Du kan inte förstå hur jävla ont det gör att få höra det där när allt jag gör är att försöka. Jag försöker men misslyckas väldigt ofta, men jag försöker ändå så säg inget annat. Jag är inte bra, jag är inte bäst, jag är inte perfekt, men det vet jag redan. Faktum är att jag klagar och kritiserar mig själv mer än tillräckligt, så jag behöver ditt stöd. Behöver din uppmuntran. Jag behöver känslan av att veta att du tror på mig. Jag behöver dig.

Tiden går så fort. Jag kan inte förstå att jag varit sjuk i över ett och ett halvt år. Jag drömmer om att fly, men jag har inte styrkan till att komma iväg. Om jag hade haft vingar skulle jag varit borta för länge sen. Jag drömmer om kraften till att våga, men den infinner sig inte i min kropp. Jag drömmer om styrkan till att hoppas, men det känns för svårt. Kanske ska jag bli till vatten? Om det nu gick. Då kunde jag vara så gott som osynlig tills jag torkade bort. Jag kanske redan är som vatten förresten. Genomskinligt grå. Då finns det åtminstone hopp om att kunna försvinna, slippa tänka och slippa känna.

 

Mötet gick bra. Jag överlevde. Blev lite tårar men sånt händer. Ingen vikt idag heller, H sa att K ville ta den på onsdag istället. Fråga mig inte varför, men tydligen var det så.