Frukosten gick segt att tugga i sig, men jag jobbade på. Har nu tagit en dusch och funderar på att ta min promenad redan nu. Skulle vara skönt att komma ut lite. I övrigt är jag nervös inför den här veckan, och har varit det väldigt länge. Det är nämligen vädigt mycket som händer. Har bland annat 3 möten inbokade på Scä varav det första är idag klockan 13.30. De sista två har jag på onsdag, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Det på onsdag eftermiddag är dock inget vanligt möte, utan det är någon informationsgrej om multifamily--terapin som jag kanske ska börja till hösten. Sen så kommer mina kusiner på torsdagen, och då ska vi gå på grönan. Och förmodligen så får vi gäster hela helgen, fast det är inte bestämt. Kanske inte låter så mycket för er, men för som i vanliga fall inte har något på schemat är det mycket.

 

Åter till sak. Mötet idag är som sagt 13.30... Jag ska träffa min behandlare H från barnteamet själv. Jag vet inte om det är vägning idag och vet inte vad jag hoppas på heller. Är det inte idag så är det ju på onsdag. Lika bra att få det överstökat kanske?

Det var en dag i november. Jag vaknade när klockan ringde och det svartnade som alltid för ögon när jag reste mig upp. Jag var tvungen att hålla i mig i skrivbordet för att inte ramla ihop, ändå älskade jag det. Att vara på gränsen till att svimma gav mig ett lyckorus som snabbt spred sig genom hela kroppen. Jag hade ingen aning om vart dagen skulle leda mig, ändå var jag rädd för allting. Fast jag var alltid rädd, varje dag, så det var inget ovanligt. Inget som skrämde mig mer den här dagen jämfört med alla andra, ingenting alls.

Mamma var hemma så jag tvingades ta frukost. Kokade havregrynsgröt, en rejäl frukost. Om man gör det på rätt sätt vill säga. Tog en halv deciliter gryn och lite vatten, men när mamma frågade sa jag självklart att det var en hel portion. Ingen sylt och ingen mjölk på det. Inte gott, men det var det som var "tillåtet" ifall det någon gång krisade. Sprang sedan till bussen i hopp om att förbränna lite extra. Tittade hela tiden på klockan jag hade på armen medan jag sprang så att folk skulle tro jag var stressad till bussen, hoppas det funkade.

 

I skolan satt mina kompisar samlade vid samma bord som vanligt, där vi alltid brukade mötas. Jag kramade alla och pratade lite innan det var dags för samling med klassen. Helt förvirrad klottrade jag ner en planering över dagen i min loggbok som jag egentligen visste att jag inte skulle följa. Hade ingen lust med plugget, hjärnan kändes halvt död och den kraft som fanns kvar valde jag att använda till annat. För lite mer än en månad sen, innan resan till Barcelona, pluggade jag gärnet för att ligga före med allting. Fast nu fanns ingen kraft kvar... Jag var däremot bergsäker på att det inte hade med maten att göra. Hela förmiddagen spenderade jag vid en dator i skolan, helt ensam. Folk kom fram och pratade med mig ibland men kan inte påstå att jag var vidare social. Såg mina kompisar sitta i rummet mitt emot och plugga ihop. Om de fick så mycket gjort har jag ingen aning om, men det spelade ingen roll för dem hade åtminstone roligt. Och jag fick ju heller inget gjort, trots att jag var ensam. Jag ville också vara med. Fast ändå inte... Jag förtjänade inte så bra och fina kompisar. Jag skulle vara ensam, för jag var en tråkig, ful och fet tjej som ingen egentligen ville vara med trots att de påstod motsatsen.

 

När det var dags för lunch kom allihop och frågade om jag skulle med och äta. Min mage kurrade som jag vet inte vad, kändes nästan som om den åt upp mig inifrån. Äsch, inte rikitgt, men tror ni förstår vad jag menar. Ändå svarade jag nej. Jag skulle äta senare för tänkte ju gå på en föreläsning nu. Ursäkten fungerade och jag kände mig nöjd. Efter den där föreläsningen eller lektionen som ens inte alltid existerade gick jag till matsalen och drack en massa iskallt vatten. Det var tillåtet. I matsalen stötte jag på ett gäng killar från årskursen över. Den ena tog med sin ena hand runt min överarm. Han nådde givetvis runt utan problem, det gjorde ju till och med jag. Han utbrast högt, "Fyfan vad vidrigt! Jag lovar att jag skulle kunna nå med min ena hand runt ditt lår också". Orden ekade i mitt huvud men jag visste inte hur jag skulle uppfatta det. Komplimang? Eller var han äcklad på riktigt? Kanske var han ironisk och menade att jag blivit fetare?

 

Efter skolan stack jag ut och sprang en stund innan mina föräldrar kom hem från jobbet. Tvättade mina träningskläder själv och lät dem torka upphängda i min garderob så att ingen skulle märka. Smart, tänkte jag.

Tidigt våren 2011 var min familj tillsammans med en annan familj på semester i Österrike och åkte skidor. Det här är det sista minnet jag har av total frihet. Nästan direkt när vi kom hem började alla tankar smyga sig på, men här var jag frisk. Ine en tanke på att gå ner i vikt. Jag brydde mig inte ett dugg om vad folk tyckte om mig, min kropp, utseende och allt det där. Drack läsk eller jucie till nästan alla måltider. Nästan varje lunch beställde jag någonting med pommes. Bara för att det var gott och det var det som jag var sugen på.

Back on track. Ber om ursäkt för att jag är otroligt dålig på att uppdatera, men vi kom precis hem från middagen. Innan vi skulle åka dampade mamma lite på mig när jag sa att jag inte tänkte ta en drink med deras familj och resten av vår familj där på middagen. Eller det var inte ett sånt litet ryck hon fick, både pappa och mamma blev faktiskt väldigt sura. Jag stängde in mig i tvättrummet och vägrade till en början att föja med, vilket ledde till att mamma skulle stanna hemma med mig. Fast nej.... Tillslut valde jag att gå ändå. Drack ett pyttelitet glas cider med de andra när vi väl var där, inte ens en deciliter men ändå. Light var det också.

Middagen gick bra! Pappan i den andra familjen la upp mat fint åt alla. Det serverades grillad lax med risotto. Gott var det absolut! Åt även efterrätt, som kvällsmål då såklart. De hade gjort Apfelstrudel med vaniljsås. För er som inte vet vad det är så är det som en Österrikisk variant av äppelpaj skulle jag vilja säga. Pappan i familjen vi var hos är nämligen österrikisk.

 

Nu tyngs jag av en fet äcklig ångest som inte verkar vilja lägga sig. Säkerligen beror det på det lilla glaset cider och efterrätten. Åt inte en vaniljsåsen till efterrätten, men det känns ändå tungt.

Ikväll ska min familj hem till en annan familj på middag. Skulle göra vad som helst för att slippa, har ingen lust alls. Kommer säkert bli helt okej när jag väl är där, åtminstone genomlidligt. Har precis fixat mig genom att byta kläder och sminka mig lite lätt. Skulle väl tro att vi åker och cirkus en halvtimma.

Jag vet inte ens vilken mat som serveras ikväll. Kommer jag kanske bli tvungen att smaka efterrätt också? Jag som åt glass igår...

Saknar allting så mycket. Allting som då var på riktigt känns på låtsas nu. Det gjorde ont att se friidrottsbanan där jag brukade springa och vara lycklig. Det var där jag mådde bra. Om jag hade sett några från min gamla friidrottsklubb, Österhaninge IF, hade jag nog inte orkat. Tror allt hade brustit, var till och med nära på att börja gråta nu trots att jag inte ens såg Sara eller någon av min fördetta tränare. Tiden i Österhaninge var så underbar. När jag tänker efter på hur kul vi hade vill jag återuppleva allt det igen. Att jag bytte till Hammarby innan jag slutade är heller inget jag ångrar, för där träffade jag ytterligare en massa fina människor. Men ändå... Torvalla, Österhaninge, vänner, skratt, träning, tävling, ingenting kan ersätta den platsen i mig. Alla där betydde allt, tror att jag började må ännus sämre när jag lämnade även fast det redan hade startat då.

 

Joggingturen som blev en springtur var åtminstone skön. Min pappa följde också med och sprang. Höll ryggen på pappa ett tag då min lillebror och mamma joggade allt för sakta för att jag skulle stå ut. Sen fick pappa ont i ena knät igen och var tvungen att stanna vilket betydde att jag var tvungen att fortsätta ensam. Tankarna och paniken spred sig i min kropp, ensam med tvång om att hela tiden springa fortare. Jag sprang och sprang, ganska fort gick det också. Ingen joggning i alla fall. Tryckte på i alla backar. Stannade inte någon gång trots att jag var slut. Fast det berodde inte enbart på Anorexin. Jag har ett huvud för löpning tack vare mina år i friidrotten, jag ger inte upp bara för att det blir jobbigt, utan jag fortsätter tills jag är framme. Nu är vi hemma igen och har precis ätit lunch. Lammfärsspett, klyftpotatis, tzatsiki, sallad och mjölk att dricka!

 

 

Åh, idag är det den stora dagen. Jag har lyckats övertala mamma till att jag ska få jogga 2,5km idag. Visserligen är inte sträckan alls lång och min mamma samt lillebror ska springa med mig, men jag får vara glad för det jag får. Vi har inte pratat med mina behandlare om det här, alltså jag har inte fått tillstånd att träna ännu. Fast jag tror att jag kommer må så mycket bättre av det här. Vill springa en hel dag. Bara springa, aldrig stanna.

Hela tiden står jag inför så många val. Saker jag enkelt kan välja bort om jag vill, men saker jag borde göra. Alla dessa val gör mig galen. Jag vill så mycket samtidigt som jag inte vill någonting alls. En konstig känsla. När jag bestämt mig för något ångrar jag mig direkt efteråt och tänker att jag ändå borde gjort tvärtom. Det kan handla om vad som helst egentligen. Allt det här ger mig ångest. Missförstå mig inte nu, för det är inte den typ av ångest då man ligger på golvet, sparkar, slår och skriker. Inte den där okontrollerbara, inte alls. Utan det är mest en ångest jag inte släpper ut, en form som finns inom mig. Som finns där inne, gnager och oroar. Det är då jag blir sammanbiten, slutar prata, slutar kolla folk i ögonen. Trots att det är kaos inuti mig så håller jag mig samlad på utsidan. Det är skönt med en form jag på ett sätt kan hålla för mig själv och ändå kontrollera trots att det gör ont.

Det första mitt huvud söker efter är en rikitgt mager och alldeles för tunn människa när den här frågan ställs. Det första som kommer upp är att det är vackert, inget annat. Alltså måste jag nu hitta en mager persons namn att skriva här. Fast egentligen är det inte så jag, Tove, vill se ut. Finns många människor jag gärna skulle byta utseende med. Det kan vara en tjej som sitter bredvid mig på bussen, någon i min skola eller någons blogg jag klickar mig in på. Kan inte säga ett specifikt namn. Eller såklart att jag kan... Jag skulle inte ha något emot att byta utseende med Vanessa Hudgens, Emma Watson, Megan Fox, och så vidare. Finns många som ser helt stört bra ut.

 

Jag kan gå förbi en tjej på stan som jag ser är sjukligt smal. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är vackert, jag kan inte. Ibland så knyter det ihop sig inne i min mage för att jag också vill se ut så. Jag vill också. Kändisarna jag nämnde ovan är inte onaturligt smala, ingen av dem. Alla har friska kroppar, men snygga. Så mycket snyggare än ett vandrande skelett med blek hy och påsar under ögonen. Så jävla mycket vackrare.

Idag var det Fannys födelsedag, 15 år! Nu får du äntligen cykla utan hjälm! Grattis finis! <3

 

Mitt tåg kom fram till Tumba strax efter 11, på stationen mötte Fanny mig och vi åkte hem till henne. Idag har vi gått en promenad, fotat, ätit pastagratäng till lunch, fotat lite mer, bowlat i Heron City och ätit god glass! Dagen har varit så bra, verkligen! När vi satt där och åt glassen kändes det inte ens jobbigt för stunden, det gick bra. När jag satt på tåget hem kom däremot allt över mig. Glassen låg i min mage och jag kände hur jag bara växte och blev större, kändes som om alla kollade på mina ben och skrattade lite lätt inombords. Måste återigen bara påpeka att glassen var så god att det nästan var värt känslan. Fanny, du är bäst, glöm aldrig det! Så otroligt glad att jag fick träffa dig idag, och vara med på din födelsedag!

Känns som om alla mina senaste inlägg blivit så tråkiga och ointressanta. Kan bero på att jag är rätt så tråkig och ointressant kanske..? Skriver åtminstone. Egentligen är jag så förvirrad man kan bli nu. Nyss skrev jag ett brev till pappa som jag planerade att lägga på hans kudde, men lika snabbt som brevet var klart ångrade jag mig. I brevet bad jag om förlåtelse för att jag är jag och allt jag ställt till med. Bad om förlåtelse för att jag är sämst. Min pappa är så fin, men just nu är han så obeskrivligt ledsen. Det gör ont att se i hans blick hur dåligt han mår... Han är uppgiven och allt är mitt fel. Jag önskar att jag bara kunde säga förlåt till honom och alla andra, men ett jäkla ord räcker inte. Fan för mig. Ska snart gå och sova tror jag trots att klockan inte är så mycket. Eller sova vet jag inte, men försöka. Hela nätterna ligger jag under täcket och hatar mig själv. River upp mina ben för att jag är så vidrig, slår mig själv i magen samtidigt som jag hoppas på att allt bara är en dröm och att jag ska vakna snart. När jag upptäcker att allt som händer faktiskt är verkligt vet jag inte vart jag ska ta vägen. Om jag hade haft vingar hade jag flugit iväg för länge sen.

 

Glöm inte att alla ni är så sjukt fina! Läser era kommentarer, kollar era bloggar och ser vilka fantastiska människor ni är allihop. Det är ofta som jag klickar mig in på era bloggar utan att lämna en kommentar. Det beror på att jag inte vet vad jag ska skriva. Skulle vilja få med så mycket i en liten rad. Jag blir rädd för att inte räcka till. Tänker att ni såklart inte vill ha en kommentar av mig... Jag skulle på riktigt vilja träffa er alla och bara ge er en stor kram. Ni är så fina. Precis, du med! 

För tillfället vill jag inte träffa någon. Jag vill vara själv. Förtjänar i vilket fall inte att få umgås med någon nu med tanke på allt jag förstör, allt jag gör är fel. Jag är fel.

Egentligen skulle jag vilja träffa många människor, vänner och allt. Fast just nu tror jag inte att jag är så rolig att umgås med.

Jeansen som senast i våras hängde som en säck på mina ben passar nu. Det gör ont att tänka så. Nu ser mina ben ut så som de gjorde innan jag blev sjuk, innan jag tänkte på vad jag åt. Jag vill inte. Allt känns så onödigt nu när jag inser vad jag gav upp hela mitt liv för. Nu passar jeansen i alla fall, och ni har bildbevis. Det gör så ont, men det är fakta, alltså inget som går att avvika från. Det är så det är och jag måste acceptera det även fast jag hatar det så mycket.

 

Godmorgon alla fina! Idag vet jag inte alls vad jag ska hitta på för att få tiden att passera. Har en tid hos frisören i eftermiddag men det är allt. Annars ska jag väl försöka med att inte låta ångesten komma över mig.

Vilka är ni förresten? Runt hundra olika människor klickar sig in på den här sidan varje dag och läser det jag skriver. Det skulle vara grymt kul att få se vilka ni är. Skulle inte ni kunna lämna en rad om er själva i kommentarsfältet? Nu när jag ändå inte har något att göra så skulle det vara kul att läsa! Ni får självklart vara anonyma. Massor av kramar!

Ångesten har varit relativt hög hela kvällen. Till middag blev det lax, potatis och en massa sås vilket nog bidrog till ångestattacken efteråt. Begravde mig i sängen, djup ner under täcket och mellan kuddarna samtidigt som jag försökte hitta fokusen igen. Det var svårt, men efter en stund lyckades jag. Har fortfarande ångest men nu kan jag åtminstone andas normalt igen, och jag får inte känslan av att jag kommer kvävas.

Nu är jag proppmätt igen efter ett kvällsmål bestående av en macka och en stor smoothie. Bröt ihop i badrummet alldeles nyss då jag såg min egen spegelbild. Jag bara äter och äter, knappt något motstånd gör jag ens längre. När ska det här sluta, och hur mycket mat kan folk tvinga mig att äta egentligen? Märker att mina föräldrar är så sjukt trötta och irriterade på mig hela tiden, speciellt pappa.Han suckar så fort jag fäller en tår vid matbordet eller så fort jag begraver huvudet i knät. Enligt dem borde jag nog blivit frisk efter en vecka i behandling eller något. Kommer ihåg när jag skrevs in, då sa mamma "Att i påsk får det här bara vara över", och här sitter jag en vecka in i Augusti och det är fortfarande inte över.

 

 

Picknick sa vi, och picknick blev det. När det var dags att äta regnade och åskade det så mycket att vi inte kunde gå ut. Istället gjorde vi picknick inne i vardagsrummet, haha. Funkade precis lika bra! Vi tog en fil, hämtade en massa kuddar, tog några krukväxter och tände alla ljus vi kunde hitta. Supermysig! Sen satt vi där på golvet och åt våra kycklingsallader, pratade och lyssnade på spotify.

Dagen har varit hur bra som helst! Vi har köpt mat, ätit, skypeat med några andra vänner, försökt döda alla getingar, skrattat, sjungt högt till gamla High School Musical - låtar och bara varit. Sånna här dagar behövs verkligen ibland. Att bara släppa allt för en stund och bara vara normal, så skönt! Nu är jag laddad med ny energi igen till att våga mer och utmana mig ännu mer.

Svårt. Jga gillar att vi har årstider måste jag säga, det är kul med lite variation. Tycker dock att sommaren är lite för kort samtidigt som hösten och vintern är lite för långa. Måste nog säga att våren och sommaren är de årstider jag ändå gillar mest. Finns så mycket mer att göra då, man blir piggare, känner sig friare och mår allmänt bättre. Under vinter-halvåret är allting så mörkt, fast det är ju också mysigt. Finns det något bättre än att gosa ner sig i soffan med en massa täcken och kuddar framför en bra serie eller film när regnet öser ner utanför?

Min slutsats blir ändå våren och sommaren tror jag. Men som sagt, alla årstider har sina positiva sidor!

 

Hello! Idag skiner solen och jag har ätit frukost för ett tag sedan. Måendet är helt okej idag, så bra som det skulle kunna vara tror jag. Panikade lite över mina lår imorse men jag får leva med det. Kör på shorts ändå och ska istället försöka att inte fokusera så mycket på hur feta mina lår faktiskt blivit.

Idag ska jag i alla fall träffa en fin vän. Ska ta bussen till henne om lite mindre än en timme. Vi ska då handla lite saker så att vi kan göra picknick, haha! Tror det kommer bli hur mysigt som helst. Dock har vi inte bestämt vart vi ska ha picknicken någonstans, blir nog till att slå oss ner på något random ställe. Kanske mitt i vägen eller varför inte på ett tak. YOLO, you know. Hoppas att ni också får en bra dag, för det ska jag ha!

Alla människor som idag tagit ett steg och just nu andas kan man ju kalla för levande. Eller? Kanske finns det en tjej som just nu sitter i sitt mörka rum, helt ensam och önskar att döden var nära. Kanske har hon så ont inombords att hon tvekar på om livet är värt att leva. Hon har inte gått utanför dörren på flera veckor men hon andas, alltså lever hon. Kanske sitter det en kille fylld av ångest vid köksbordet hemma hos sig och just nu blir i tvingad sin middag som tagit snart två timmar. Paniken som finns i hans kropp kan han inte förklara, han vill ju vara fin och perfekt och därför kan han ju inte äta. Hans familj förstår inte, men han kan inte heller förklara. Men han andas, alltså lever han. Kanske springer det just nu runt en kvinna inne i Stockholms stad i hopp om att förbränna den lilla äppelbiten hon åt till middag. Allt snurrar inuti henne samtidigt som hon är livrädd för att stanna, livrädd för sig själv, livrädd för att gå upp i vikt och livrädd för mat. Men hon andas, alltså lever hon.

 

Det är stor skillnad på att leva och att existera. Människorna jag beskrivit ovanför lever inte, de existerar. De andas, tar flera steg om dagen och de sover men inte lever dem. Eller vad tycker ni? Ett riktigt liv kan ändå inte se ut så. Om man lever mår man bra, man kan njuta av saker, och våga visa känslor.