Får nog döpa om denna dag till "Mina favoritplagg". Jag har flera plagg som jag trivs mer än bäst med men här är mina 3 favoriter!

 

Jofama by Kenza 3. Bästa jackan jag någonsin ägt!

 

Glansiga svarta Hunter stövlar!

Vit klocka med strass från märket Jetset, ett plus är att bandet är i skinn!

Att se min egen spegelbild gör bara ont. Jag fattar inte att man kan äcklas av och hata en människa så mycket som jag gör med mig själv. Paniken som uppstår när jag hela tiden märker att det inte längre är något problem att få låren att nudda varandra ifall jag pressar ihop går inte att beskriva. Det är rent hat mot mig själv. Jag kan inte låta bli att sakna de dagar då låren inte kunde nudda varandra, det spelade ingen roll hur mycket jag pressade. Nu är det inte längre svårt, inte något problem alls.

Jag måste acceptera mig själv säger alla. Får kommentarer om att jag visst är fin och liknande. Jag tar åt mig, det gör jag och faktum är att det ibland kan kännas bättre. Visst, jag kan acceptera mig själv även fast jag hatar mig över allt annat, och såklart att jag kan leva i den här kroppen men jag vet inte ifall jag vill. Acceptera var nog en liten överdrift också, för det gör jag inte. Jag accepterar inte mig själv ännu. Men en dag så...

Allting började som en känsla som sen växte till ett hopp, som sedan ändrade sig till en tyst tanke, som tillslut blev ett tyst ord. Det där ordet växte sig sedan starkare och starkare tills att det var ett ihållande skrik.  

Jag kan inte somna... Vet inte vad som händer, vad jag vill med allt och om jag ska vara ärlig vet jag inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Allt snurrar och så fort jag stänger ögonen flyger mardrömmarna över mig och jag vaknar fylld med panik igen. Jag är så rädd för det här, rädd för allt som mörkret för med sig och rädd för mig själv. Längtar tills solen går upp samtidigt som det är en händelse jag fasar för. Men jag är livrädd för natten. Nu ska jag stänga av datorn, och försöka somna igen. Kanske lyssna på Håkan eller Kent för att hitta någon form av trygghet igen... Tror det.

Innan jag blev sjuk grät jag nästan aldrig, det var inte på det sättet jag valde att hantera jobbiga situationer. När jag var i riktig svält grät jag heller nästan aldrig, jag hade ingen ork till att orka uttrycka några känslor alls. Då varken grät eller skrattade jag. Idag gråter jag rätt så ofta. Jag verkligen hatar det, men det bara kommer. Jag kan ha så mycket saker inom mig, tillslut svämmar det över och då kan jag börja gråta över att någon inte tvättat min tröja jag tänk ha i morgon eller liknande. Då är det självklart inte det jag egentligen är ledsen utav, utan det är den lilla detaljen som gör att det svämmar över. Förstår ni?

För att fokusera på något annat än ätstörningen då, något annat som får mig att gråta... Jo, när andra människor tar illa vid sig av någonting jag har gjort. Eller gråta kanske jag inte gör då, men jag blir ledsen innombords, svårt att förklara. Jag blir även ledsen när jag ser människor som inte mår bra, både de som mår fysiskt eller psykiskt dåligt. Jag blir ledsen av att se människor slösa bort sina liv på onödiga saker, så som alkohol, droger eller andra missbruk. Som jag alltså, fast det rör mig mer när jag ser andra. Jag missbrukar dock inte alkohol eller droger men ni förstår principen. Som sagt, dessa saker får mig inte att gråta en massa tårar kanske, men jag blir berörd. Jag tycker synd om människorna.

Åh vad skönt att vara hemma! Det har varit helt okej på landet, rätt så jobbigt med maten men det roliga i att umgås med kusinerna och resten av släkten har ändå vägt över. Vi har solat, badat, fiskat och allt det där. Har fikat två gånger också! Nu har jag precis ätit middag som bestod av Chilli con Carne med ris, tagit en lång dusch och satt på mig myskläder. Funderar på att se Wallander ikväll igen, om jag inte redan sett den förstås. Som sagt, det är otroligt skönt att vara hemma igen. Nu saknar jag alla mina vänner helt sjukt mycket, vill träffa allihopa! Jag längtar faktiskt till skolan börjar, även fast skolan bidrar med ytterligare ångest så trivs jag ändå där. Jag kommer hemifrån ett tag, slipper mina föräldrar samtidigt som jag får träffa mina kompisar. Ha en bra kväll allesammans!

Att jag från första början tvivlade på mig själv, att jag lät mig slukas av anorexin, att jag valde att bli smal framför att leva. Alla dessa beslut kommer jag få ångra livet ut, men samtidigt är det försent att ändra det nu. Man ska inte älta beslut som redan tagits. Trots alla nya erfarenheter jag fått och trots allt som kommer göra mig till en starkare människa i framtiden så ångrar jag mig så in i helvete nu. Jag ångrar att jag inte sa till någon och bad om hjälp så fort livet började bli jobbigt. Kanske hade jag inte sjunkit så djupt ner i ätstörningen som jag faktiskt gjorde då... Kanske.

- fannywinblad.blogg.se

 

- tillfriheten.blogg.se

 

- anorexia.devote.se

 

Innehållet i min väska varierar mycket beroende på vart jag är på väg någonstans. Dock finns det en del saker som alltid har en plats där i, så som en kofta, min plånbok, Iphonen, tuggummi (som jag inte tillåtit mig att tugga på snart 10 månader), nagellack, lypsyl, nycklar och en borste till håret.

När jag ska till skolan är väskan proppad med olika papper därifrån, när jag ska ut och resa har jag alltid en bok och kanske det nyaste nummret av VeckoRevyn!

Okej... Den här har jag fasat för väldigt länge. Men som utmaning tänker jag ändå göra den, trots att det gör ont att ens tänka tanken på att jag snart ska skriva något bra om mig själv. Jag har många gånger uttalat mig om att det finns något bra med alla människor, alla är fina på sitt sätt. Så varför skulle inte det gälla mig? Återigen, nu kör vi! Jag gillar min hårfärg. Den är fin för att det är naturliga ljusare slingor i samtidigt som det är ganska mörkt i botten. Kanske inte världens bästa sak, men jag sa åtminstone något.

 

Nu ska ni få en utmaning av mig. Kommentera något som ni gillar med er själva. Det kan vara vad som helst, att du tycker om dina ögonfransar, att du är en bra vän, att du ofta är glad. Precis vad som helst alltså! Det skulle vara så kul att få läsa era kommentarer när jag kommer hem, så kör nu. Tveka inte! Jag skulle bli så glad! Tänk på, det finns något positivt med alla, jag lovar dig det!

Jag har länge funderat över just det här, vad jag ska göra med mitt liv sen. Vad vill jag?

När jag var som allra minst ville jag bli tandläkare, sen ville jag bli dagisfröken, efter det kom jag in i en lång period då jag bestämt mig för att bli antingen advokat eller elit-friidrottare. Nu vill jag inte bli något av dessa yrken, möjligtvis advokat ifall jag skulle bli tvungen att välja något. Det jag vet att jag vill göra när jag blir stor är att hjälpa andra människor, helst med psykiska problem. Jag skulle kunna tänka mig att bli psykolog. Hjälpa andra ätstörda människor tillbaka till livet med hjälp av mina egna erfarenheter. Jag säger inte att jag absolut tänker jobba med ätstörningar även fast det är det jag är mest inne på nu, kanske vill jag hjälpa andra missbrukare så som alkholister eller knarkare istället. Är åtminstone säker på att jag vill hjälpa andra människor. Vad vill ni bli?

"nuskajagdit.blogg.se"

Mitt bloggnamn står för vart jag är på väg någonstans. Jag är på väg till livet och bloggar därför om min väg dit för att kunna vara ett stöd för andra, men det är också ett sätt för mig att få skriva av mig lite då och då. För det är faktiskt så att nu ska jag dit - till livet, till friheten, till lyckan.

Idag mår jag tyvärr inget vidare... Har bråkat en del med mamma redan, hon frågade tusen gånger ifall jag verkligen ville bli frisk, hon sa att jag måste börja prata med henne och pappa för att det ska gå. Men jag vill inte prata med dem. Om cirka 5 minuter åker vi till landet igen, vilket betyder ingen bloggning. Fast duktig som jag är har jag fixat några tidsinställda! Kommer hem om precis en vecka igen.

Det är jobbigt att vara på landet med tanke på allt folk som kommer vara där. Hela min familj, min moster och hennes man, mina två kusiner, mormor o morfar, mammas moster och hennes man... etc. Jobbigt vid alla matsituationer att behöva äta så mycket och ofta inför alla. Alla vet om hur jag mår, utom mina kusiner då tror jag, men det känns ändå jobbigt. Sen blir det inga "riktiga" promenader där. Här hemma har jag ju min speciella runda som trygghet, men när saker och ting ändras får jag panik. Har även sett mammas packning, helvete vad jag kommer få äta. Hon har med naturgodis, risifrutti och massor av andra saker som jag ska äta som mellanmål där... Kommer nog tvingas fika ofta också. Ha det bra allesammans! Kramar.

Hemma från Scä nu. Idag träffade jag min behandlare K ensam, precis som bestämt. Dock var vi tvugna att avbryta mötet tidigare för att jag inte gick att prata med. Allt var kaos i mitt huvud, jag hörde inte ens vad hon sa. Jag förmådde mig inte ens till att möta hennes blick då hon pratade. Som jag trodde var det vägning idag igen, vågen visade 0,5kg uppåt på två veckor vilket känns hemskt.

När jag passerade ut genom dörrarna till Scä steg ångesten allt högre. Fick hjärtklappning och kände mig yr, trots det fortsatte jag att gå en bit. Bara en liten bit längre ner på gatan klarade jag inte av att stå upp längre. Jag bröt ihop intill väggen till Scä:s byggnad. Satt där en liten stund tills en 30-årig tjej kom fram och fråga hur det var. Hon tog mig i handen och reste mig upp. Inte för att hon läser det här, men tack ändå. Jag vill inte vara mig själv längre. Hur kan man vara så svag att man bryter ihop och inte klarar av att stå upp? Orkar inte mer. Jag vill bara försvinna, eller om jag fick vara fin skulle jag kunna tänka mig att leva. Ett litet tag till åtminstone.

 

 

Jag är rädd för mycket, alldeles för mycket skulle jag vilja säga. Jag är rädd för förändring, rädd för att inte förändra, rädd för att tappa kontroll, rädd för mig själv, rädd för att sitta fast här förälltid, rädd för att folk inte gillar mig, rädd för... Ja, det finns inget stopp. Mina rädslor tar hela tiden över mitt liv och stoppar mig från att bli en normal tonåring. Om jag kunde skulle jag skaka av mig allt detta och gå vidare, men tyvärr är det inte så lätt. Men man kan önska.

Godmorgon på er allihop! Jag har förvisso varit vaken en stund redan men jag väljer att ändå inleda med just "godmorgon"!

 

Kvällen igår blev verkligen hur lyckad som helst, så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Kom hem strax efter 12 på kvällen och var då helt slut. Festen började redan vid 15 igår eftermiddag och då när vi kom drev vi runt lite i hennes hus och så otroligt kul var det att träffa alla igen! Var några andra där som jag aldrig träffat förut, så det var kul och de var hur snälla, trevliga och roliga som helst. Annars så gick vi iväg till en sjö och några hoppade från klipporna ner i vattnet, vi grillade, åt efterrätt, pratade i telefon med de som inte kunde komma i över 40 min, spelade "Maffia" och bara pratde.

Det var meningen att jag skulle ha ätit mitt eftermiddagsmellis hemma hos henne också. Innan vi åkte sa mamma, "Men du kan väl bara ta lite chips, godis eller nötter som mellis när de ställer fram?". Om det ändå var så lätt. Jag kan inte gå och ta en näve godis bara för att mamma har sagt det, det gick inte. Vid middagen var jag vrålhungrig men tog ändå för lite men för mycket enligt Anorexin. Klarade inte av någon sås, tog minsta köttbiten, minsta majskolven och 2 små färskpotatisar fast man ska ha 3 normalstora. Dumt av mig men det gick inte att göra något annat. Tankarna om vad som skulle hända ifall jag råkade äta för mycket blev så starka. Till efterrätt smakade jag en smal strimma kladdkaka, och sen tog jag lite hallon vid sidan. Framsteg ändå tycker jag. Tog ju kladdkaka vilket jag inte ätit på över ett år skulle jag tro, även om biten var så tunn att den nästan gick av när jag skärde. På kvällen var det hur mysigt som helst när alla satt där och spelade Maffia, haha.

 

Klockan två idag har jag tid på Scä vilket inte alls känns roligt. Vill att vågen ska peka uppåt så jag ser att det faktiskt blir resultat av allt slit, men samtidigt har jag en stark känsla utav att jag vill att siffran ska vara lägre än förra gången. Har ändå inget att säga till mina behandlare idag... Ingenting alls. Vill helst att de ska låta mig gå och be mig att jag nu ska klara mig själv. Det skulle gå åt helvete men vad skönt det skulle ha varit.

 

Jag försökte mig på denna igår men allt jag skrev blev bara svammel, därför försöker jag en gång till nu. Jag skriver platser som länder och städer. Jag gjorde inte det igår och då blev det bara kaos och ett för långt inlägg för att ens orka läsa. Därför får ni nöja er med det här!

 

Jag vill besöka så många platser att jag inte vet vart jag ska börja. Jag vill resa överallt, det finns inga begränsningar. Fast självklart har jag några speciella ställen jag verkligen skulle vilja besöka. Någon gång vill jag sätta mina fötter i Florida, i New York, i Jamaica, och i London. Jag vill resa massor och det finns faktiskt inget ställe jag skulle ha något emot att besöka, ifall vi pratar om länder och städer då såklart. Eller jo... Nord Korea förstås, det är inget som lockar mig speciellt.

Ska på födelsedagsmiddag ikväll hemma hos en kompis. Jag är livrädd för allt just nu, vilken mat som kommer serveras, ifall det blir efterrätt, hur mycket mat jag ska äta och allt det där... Jag känner mig helt enkelt otaggad. För någon vecka sen tyckte jag att det skulle bli hur kul som helst men desto närmare datumet kommit desto mer har glädjen sjunkit. Sen så ska inte mina två närmsta vänner komma vilket inte gör saken bättr

 

Dagen har inte börjat alls bra heller. Alla är sura på mig för att jag vägrade mitt dubbla mellanmål på förmiddagen. Kollade på bilderna jag och Fanny tog igår på stranden och blev illamående över min kropp. Jag ska inte klaga ut allting över er men det gör ont att se hur jag ser ut nu.

Mamma och jag har skrikit en del på varandra nu under förmiddagen, och jag har förstört vår familj. Ingen mår bra längre tack vare mig. Duktigt jobbat Tove! Nu ska jag dö lite grann tror jag innan det är dags för lunch.

Den här dagen har varit bäst, verkligen!

Idag har jag varit på Årsta Havsbad tillsammans med Fanny och hennes familj! Vi hade det så kul, roligt och mysigt, jag mår så bra med dig Fanny! Vi har ätit lunch-matsäck som bestod utav pastasallad med isbergssallad, tomat, majs, gurka, jordgubbar, skinka och pasta för min del. Sen så har vi badat trots att det var så kallt i vattnet att man nästan fick ont i benen när man simmade, sen så har vi solat, och tagit en massa foton. Fannys lillasyster fick agera fotograf! På eftermiddagen sprang vi ner till kiosken och köpte kulglass, jag valde en kula med jordgubbssmak och en vanilj med choklad och kak-bitar i. Så gott var det! Mådde riktigt bra där på stranden, har inte känt så på väldigt länge! Tror det kallas lycklig. Alltså, riktigt lycklig! Alla bilder nedan är från idag och tagna med Fannys kamera!

 

 

OBSERVERA ATT DETTA ÄR FRÅN FÖRRA ÅRET, INTE FRÅN IDAG.

 

Hej... Eller hur man ska uttrycka sig. Som sagt är vi på Gotland nu, åker hem om ett par dagar då vi har varit här i en vecka. Allt kretsar kring mat. Jag är fet och skulle hellre dö än att stoppa något mer i mun mun. I eftermiddags var tvingade de mig att äta vaniljglass hemma hos farmor. Så jävla vidrigt. Okej, det är gott. För gott. Jag skäms och hatar mig själv för att jag gillar den söta, gräddiga smaken. När jag sväljer en sked glass känner jag hur kalorierna fastnar på mina lår direkt. Jag vet inte ifall mamma eller pappa har börjat tro att det är något fel med mig bara för att jag inte vill bli fet. Jag har ju inte sagt det rakt ut till dem, att jag vill gå ner i vikt vill säga. Kanske förstår de ändå...om man ser ut som mig vill man gå ner, jag lovar. Kanske skulle mina föräldrar till och med hjälpa mig att gå ner i vikt om jag skulle fråga. Då skulle de få en smal och fin dotter på köpet. Fast det är inget alternativ, jag ska inte berätta för någon. Mamma har redan sagt ett antal gånger att hon tycker jag blivit "mindre". Inget jag märkt något av men ändå.

 

Jag vill ut och springa nu. Klarar inte av att sitta här inne i mina kusiners hus och titta på när alla äter av de framdukade chipsen, nötterna och godiset. Jag får panik. Jag vill också ha men jag blir fet av det, och allt jag vill är att bli fin. Jag vill inte vara mig själv, det är allt.

Igår var vi på Tofta som är en strand här hela dagen. Åt ingen lunch, drack bara vatten. Jag åt inte för att jag sa att jag mådde illa. Låg i min solstol och stekte hela dagen medan de andra badade, solade och åt gott. Sen på kvällen gick vi på restaurang, Munken. Jag hade kollat deras hemsida flera gånger och tittat ut en sallad. När vi kom dit gick det inte att få sallad idag på grund av att något var slut. Fick istället ta grillad Oxfilé med potatisterrin och rödvinssås. Till efterrätt beställde jag glass med frukt. Gott var det, men var så mätt att jag nästan dog. Har ångest över den midagen nu. Ångrar att jag lät mig tvingas till efterrätt. Just nu känns det som om jag ska svimma, allt bara snurrar. Jag vill hem igen, då kan jag dra mig undan på ett annat sätt. Här måste man vara social hela dagarna och umgås med släkten. Har lust att bara skrika ut en massa olämpliga saker och tankar som snurrar inom mig. Vet egentligen inte vad jag ville få ut med att skriva här nu, bara få ur mig lite tror jag.