Om exakt ett år så är sommarlovet snart slut igen, och jag ska strax börja gymnasiet. Jag mår bra, lever, är lycklig. På morgonen åt jag en god frukost av det jag ville ha, jag åt det jag var sugen på. Efter det tog jag en springtur. En springtur för att jag tycker om att springa och träna, inte för att förbränna. Ikväll så ska jag ut och grilla med mina vänner nere vid sjön, och bara mysa hela kvällen. Inte en sekund kommer jag ägna åt att undvika mat. Jag kommer äta det jag vill ha med vetenskapen om att jag är fin som jag är, och därför inte behöver förändra mig för att duga. Jag påstår inte att jag kommer älska mig själv, för det är väldigt ovanligt i tonåren, men jag kommer acceptera mig själv. Jag är jag. Serveras det efterrätt på en middag kommer jag äta den för att det är gott. Helt utan att någon tvingar mig eller ångest efter. Jag kommer fika när andra gör utan att försöka slippa undan. Kanske kommer jag till och med ta en bit till av kakan ifall jag känner för det.

 

Dit jag ville komma med det här inlägget var att om ett år ska jag vara frisk. Då ska jag vara en riktig tonåring och faktiskt leva. Åka utomlands med mina vänner, skratta, fika, bada, äta, men framförallt L.E.V.A. Och jag är helt säker på att jag kommer klara det, för jag vill klara det. Bara man vill så kan man.

 

 

 

Dagen har spenderats på Eriksdalsbadet. Jag har solat, badat lite och ätit. Mysigt var det i alla fall, så länge solen var framme åtminstone. Till lunch åt jag sallad medan de andra beställde varsinn hamburgare. Men jag gillar sallad, extra gott på sommaren också! I min sallad var det, kyckling, tomat, gurka, majs, ärtor, paprika i olika färger och sen vanlig isbergssallad. Till det valde jag Rhode Island - dressing. Bara för att mina föräldrar inte tyckde det var "tillräckligt" med en sallad var jag tvungen att äta en macka också som vi hade med oss. Det är den som ligger i bakgrunden och är lite halvt krossad, haha.

På eftermiddagen, precis innan vi skulle åka hem så fikade vi lite. I vanliga fall brukar jag alltid äta mjukglass här på Eriksdal, men inte idag. Kändes allt för jobbigt. Åt glass, men höll mig istället till de vanliga glasarna som finns överallt. En jordgubbs cornetto blev det, favoriten!

 

Ikväll ska vi grilla, fläskfilé och majskolvar. Till det blir det någon form av potatis, sallad och Tzatziki. Nu är sommaren här tror jag! Hoppas det håller i sig.

Hela dagarna går jag jämt och ständigt och tittar på klockan. Jag räknar genast ner till nästa måltid när den ena är över. Exempelvis tänker jag "Nu är det bara två timmar kvar till lunch". Desto närmare måltiden jag kommer desto mer panik fylls min kropp med. Jag är medveten om att maten kommer ätas upp, det finns inget annat jag kan göra. Förut när jag tyckte att jag hade ätit för mycket kunde jag ju alltid trösta mig med att jag kunde fasta i morgon, eller skippa lunchen idag och så vidare. När jag tänker på att det faktiskt inte går att göra så längre får jag ännu mer panik. Det är hemskt, men efter varje måltid blir jag ändå lite glad. Då har jag en mindre måltid kvar i livet. Varje dag längtar jag till natten, för då är ytterligare en dag över. Jag får inte tänka så, jag vet. Fast det är oerhört svårt att inte göra det. Nu är jag vaken i alla fall och natten är över. Det har varit en hemsk natt, fick ändå ett par timmars sömn mellan 4-6 vilket var skönt. Annars har jag spenderat natten fylld av ångest. Vid vissa tillfällen då det känts lite bättre har jag kollat på Supersize vs Superskinny. Ett program jag inte längre får kolla på, men det är så oerhört svårt att låta bli. Jag var beroende utav det förut.

 

Idag är det sommar för typ första gången kanske? Okej, inte första men nästan i alla fall. Är trött som jag vet inte vad, men ska ändå iväg nu. Måste, annars deppar jag sönder. Önskar er en riktigt fin dag, se till att njuta ordentligt utav sommaren nu. Bada, sola, ät en glass eller vad som hör sommaren till för er!

Efter lunchen som bestod av pasta med köttfärssås cyklade jag och brorsan ner till stranden trots det halvt kalla vädret. Jag badade inte, men det gjorde han. Lite mysigt att umgås med honom ibland. Mamma var iväg en sväng och pappa var på jobbet när vi kom hem, samtidigt som det var dags för mellis. Och han bara "Tove, är det inte mellis nu?". Så söt! Då går det inte att vägra direkt. Han tog en tallrik glass med jordgubbar och jag tog en macka och drack ett glas juice. Dagen idag har varit mysig tycker jag. Inte gjort så mycket men ändå. Imorse var jag, mamma och min lillebror och spelade minigolf, haha. Jag vann inte men det var ändå trevligt.

 

När jag vaknade imorse ville jag verkligen inte äta frukost. Tankarna från middagen igår som var fruktansvärt jobbig satt fortfarande kvar. Inget kändes bra. Mådde fortfarande lite halvt illa. Ville hellre ligga kvar och aldrig stiga upp än att sätta mig vid frukostbordet. Vet inte om jag berättade det, men bara för att jag inte åt eftermiddags melliset igår la pappa upp en alldeles för stor portion till middag. Jag höll på att dö efter halva, ni skulle sett den.Tillslut satt jag i alla fall vid bordet och åt min frukost, tog ett tag att äta men så är det. Vid mellis var det inte bättre. Var fortfarande proppmätt, men jag åt ändå. När vi sedan kom iväg och spelade lite minigolf kändes det bättre. Inte så mycket fokus på maten. Lunchen gick bra även om det tog tid. Mamma hispade runt och sa "Det är ju helt absurt att det fortfarande kan ta 50minuter för dig att slutföra en portion med pasta och köttfärsås!". Visst, jag håller med.

 

Kanske har planer för i morgon, men det beror helt på vädret. Men på lördagen har jag ingen aning om vad jag ska hitta på. Vill träffa någon. Sen är det söndag och då ska jag på födelsedagsmiddag hos Emilia! Tror det kommer bli riktigt kul, har saknat alla så mycket!

Hej. Jag tänkte inleda med att be om ursäkt för allt jag förstört. Be om ursäkt för alla elaka saker jag vräkt ur mig, som att jag hatar er, att ni inte förstår ett skit eller att ni förstör mitt liv. Förlåt. Ska också be om ursäkt för att jag inte blev den typ av dotter man stolt kan visa upp inför vänner på middagar och likanande. Förlåt.

Ni gör ett grymt jobb egentligen när jag tänker efter. Om ni inte hade funnits vid min sida hade jag nog inte funnits nu heller. Det är svårt att tänka så men jag måste.

 

Ni säger hela tiden att ni förstår, att det får ta den tid det tar för mig att bli frisk, att ni aldrig kommer ge er, att ni kommer kämpa för mig tills er egen död, och så vidare. Men... ofta säger ni ju också "Jaha, är det såhär du vill ha det resten av livet, fine" och liknande.  Fast ni vet ju också egentligen att det inte är så, jag vill inte ha det såhär. Jag är bara rädd för förändring, det är det ni inte kan förstå. Ni förstår inte den sjuka ångesten inför mat och vikt. Ni förstår inte rädslan för att må bra. Ni förstår inte, tyvärr. Ni vill att jag ska berätta om hur jag känner över allt och så, men jag kan inte. Jag vet inte riktigt hur allt är ens, och om jag nu skulle hitta ord på det skulle ni ändå inte förstå. Så det är ingen idé. Förlåt igen. Jag skulle kunna fylla hur många papper som helst med bara ordet "förlåt", men det skulle ändå inte räcka till. Ett förlåt kan inte rädda allt det jag gjort mot er. Tack ändå, tack för att ni finns.  

 

 

 

 

Folket kom hem lite tidigare än planerat, så det blev frukost ute i solen istället. Mycket bättre än att försöka sig på en macka ensam. Alltså inget fusk vid frukosten.

Idag har jag fixat en foto till mitt ID-kort. Ful som stryk blev jag men sånt är livet. Jag får helt enkelt leva med det och hoppas på att inte allt för många vill se kortet, haha. Jag överlever ska ni se. Har även varit en sväng inne i stan, köpte ett nytt solpuder och en rosa läppenna. Såhär onödiga fast behövliga saker om ni förstår. Kom hem vid strax efter 4 och försökte då läsa lite i min bok. Den tredje och sista delen av Hungerspels-trilogin, Revolt. Gick inget vidare kan jag ju säga. Kunde inte koncentrera mig ett dugg. Hur mycket jag än försökte så svävade tankarna iväg till annat. Nu är pappa lagom sur på mig också... Jag åt inte eftermiddagsmelliset. Det gick bara inte. Jag sa att jag inte kunde, vilket jag i efterhand nu förstår att han tyckte lät dumt. Såklart att jag kan. Alla kan, jag med. Jag är så dålig. Vill bara att allt ska vara bra nu, jag vill inte vara till besvär mer. Jag orkar inte med mig själv längre...

 

Nu lagar pappa mat förfullt där nere, lax och spaghetti blir det. Jag förstår seriöst inte hur mina föräldrar orkar laga mat hela tiden som jag sitter och petar i tills portionen är slut. Hur kul är det att laga mat till mig egentligen? Tänk vad mycket roligare det måste ha varit i den här familjen när jag sa "Åh, ja! Den här maten älskar jag!", eller "Jag måste ha en portion till, det här är min nya favoritmat!".

 

 

Allt kändes så bra alldeles nyss. Då kände jag mig lite smått stolt över att jag faktiskt klarade blåbärspajen. Allt vänder så fort och det är obeskrivligt läskigt. Jag var inte värd den. Jag förtjänade inte den där biten paj. Den var god, men jag är inte bra nog för att få tycka saker smakar gott.

Ångesten har hunnit ikapp och jag känner hur den sakta men säkert försöker trycka sig in mer. Är rädd för att inte kunna hantera det som händer ifall det blir illa. Jag vill inte. Jag är rädd för mörkret och allt som det för med sig. När det är natt och allt blir mörkt är jag så ensam. Då har jag ingen att prata med när det blir för jobbigt, ingen som kan avleda mina tankar.

 

Är orolig för i morgon... Min mamma och lillebror ska iväg tidigt på morgonen och pappa jobbar vilket betyder att jag ska vara ensam på morgonen. Vi har inte ens pratat om hur vi ska göra med frukosten. Förväntar alla sig att jag ska gå upp och äta en full frukost nu bara sådär? Helt själv. Tror alla att jag är frisk nu och att jag mår toppen bara för att jag åt pajen utan att gråta och skrika hysteriskt? Är det kanske så det är? Jag klarar inte att gå upp och äta en stor frukost alldeles själv redan, det går inte. Hur mycket jag än skulle vilja så skulle det inte fungera. Tankarna snurrar redan om hur jag ska fuska på bästa sätt. Herregud, jag vill så gärna äta! Att det måste vara så svårt... Jag ska fundera på det. Äta eller inte? Tacksam för lite hjälp så fort som möjligt. En liten kommentar kan faktiskt rädda mig, få mig ur dessa tankar. Tack för att ni läser, ni är fina.

 

 

Jag imponeras olika personer. Folk som vågar stå för sin åsikt, folk med bra självkänsla, folk som bryr sig om andra eller folk som är sig själva och går sin egen väg. Jag tycker det är häftigt med människor som vågar vara sig själva. Visst, jag är mig själv, det är inte så. Men alldeles för ofta tvivlar jag på mina egna beslut och låter då mer än gärna någon annan fatta det åt mig. Jag imponeras av mina vänner som fortfarande står vid min sida trots att jag beter mig som om...jag vet inte vad. Alla mina vänner är bäst.

Människor som tappat bort sig själva men sedan funnit sig igen inspirerar mig något enormt. Jag vill också tillhöra den kategorin. Så många som varit "borttappade" länge har hittat den motivation och styrka som krävs för att ta sig tillbaka, och det imponeras jag av.

Dag 1 - Ett exempel på personer jag imponeras av

Dag 2 -  Någon jag skulle vilja vara för en dag och varför

Dag 3 - Ett brev till mina föräldrar

Dag 4 - Hur mitt liv ser ut om 1 år

Dag 5 - En plats jag skulle vilja besöka

Dag 6 - Mina rädslor

Dag 7 - Meningen bakom mitt bloggnamn

Dag 8 - Vad jag vill jobba med när jag blir stor

Dag 9 - En sak jag gillar med mig själv

Dag 10 - Vad som finns i min väska

Dag 11 - Tre bloggar jag dagligen läser

Dag 12 - Mitt största misstag

Dag 13 - Det här får mig att gråta

Dag 14 - Mitt favoritplagg

Dag 15 - Min favorit årstid

Dag 16 - En person jag skulle göra vad som helst för att få träffa nu

Dag 17 - Någon jag skulle vilja byta utseende med och varför

Dag 18 - Dåliga vanor

Dag 19 - Vad jag tycker om mig själv

Dag 20 - Något jag önskar att jag hade

Hello mina vänner! Nu är jag hemma från landet. Eller hemma är jag faktiskt fortfarande inte, är hos mormor och morfar. Men imorgon eftermiddag går mitt tåg hem till Stockholm. Ska bli otroligt skönt att komma hem, komma hem till mitt rum, min säng, mina saker och allt det där... Det var som sagt tänkt att vi skulle åka hem från landet i morgon, men på grund av att det var så tråkigt väder idag åkte vi idag istället. Ska berätta lite om min trip till sommarstugan.

 

På vägen dit stannade vi vid Venneberga och åt vår lunch-matsäck. Riktigt mysigt och gott var det. Jag åt två stycken typ "wraps" eller vad det heter som mormor hade gjort. Det var i alla fall sallad, majs, paprika, tomat, skinka och chilli-cremé fraiche i ett Tortilla bröd. Där satt vi, åt och kollade på båtar i solskenet.

 

När vi kom fram så fikade vi. Japp, jag med, precis som alla andra. Åt en och en halv kanelbulle och drack ett glas saft. Måste bara tillägga att jag fikade även dagen efter. Då på en blåbärsmuffin och ett glas saft!

 

Samma kväll så skulle vi grilla. Grilla korv...

Korv är någonting som varit förbjudet, speciellt med vitt bröd till. Känns så mycket, eller nåt, jag vet inte. Åt två stycken i alla fall. Jag vill våga ta ketchup eller någonting på... det blir så tråkigt att sitta där och tugga på en korv utan någonting på. Varför gör jag ens så? Det är ju inte direkt så at ketchupen kommer göra mig fetare. Nästa gång ska jag våga, åtminstone på en korv. Älskade ju ketchup förut.

 

Vi har också plockat massor med bär och kantareller. Två liter hallon, två liter jordgubbar (minst), och två liter blåbär. Kantareller vet jag inte hur mycket vi plockade. Fulla korgar varje dag kom morfar hem med. Mycket blev det i alla fall.

 

 

Yes. Fiskat har jag också gjort! Så ikväll blir det aborre till middag igen, haha.

 

SOMMARFLIRT. På vägen hem i bilen blev denna goding mitt mellanmål.

 

Nu åker jag till sommarlandet! Kommer tyvärr inte kunna uppdatera där beroende på att det ine finns något internet, det finns inte någon täckning heller så jag kan inte ens uppdatera via Iphonen... Det är inte bestämt hur länge vi ska vara där, men senast tisdag eftermiddag kommer jag hem.

Sommarstugan har vi på en ö ute i St:Annas skärgård som ligger strax utanför Söderköping. På ön ligger bara vårat hus och en annan familjs. Så mysigt! Bara 100m nedanför huset har vi havet och en brygga, lite längre bort har vi en till brygga där morfars alla båtar ligger. På kvällarna grillar vi antingen uppe vid huset eller på en klippa nere vid vattnet, och så kan man fiska, paddla kanot eller bara njuta och ha det bra. På dagarna åker vi ibland på båtutflykter till andra öar. Då tar man med sig lite fika eller lunch till en annan ö där man solar, badar och äter. Hoppas att vi kan få lite fint väder så att vi kan njuta fullt ut, och göra allt det här som verkligen hör till sommaren. Ha några bra dagar ni mina fina läsare så ses vi snart igen!

 

Hejsan allihop!

Mår så jävla bra just nu, känner det i hela kroppen på något konstigt sätt. Jag känner att jag kanske kan ta mig ur Anorexin snart. Jag kan klara det, jag vet det! För bara några minuter sen var jag helt nere. Satt på badrums-golvet och oroade mig för allt och ingenting. Just då kände jag inget hopp för livet alls. Men nu, allt bara vände. Fyfan vad skönt! Tack finaste bästa Fanny för att du räddade mig.

 

Idag har varit en bra dag, bästa på länge! Jag har ätit glass vid poolen hemma hos min moster, solat lite de stunder då solen vågat visa sig... Idag har jag bara varit och det känns bra. Hela dagen gick helt bra fram tills middagen då ångesten vågade visa sig lite. Till middag blev det lax med färskpotatis och någon kall sås gjord på Creme fraiche och Sweet Chilli Sauce. Stekt lax också. Så förbjudet men så gott, kunde inte låta bli att tycka att det var gott. Lax, min favorit fisk egentligen, som nu blivit ångestladdad. Varför?

Som igår började mormor disskutera kvällsmålet med mig direkt efter middagen. SNÄLLA NÅN JAG STÅR INTE UT!  Förlåt igen... Låg inne på mitt rum ett tag tills jag hörde att hon började prata med morfar om att vi kanske skulle gå till glasskiosken som ligger precis här ikväll. Visserligen har dem sjukt god glass som de gör själva, men två glassar på en dag?! Det var då jag fick panik och skrev till Fanny som turligt nog lyckades rädda mig. Så faktiskt, vi ska gå dit och äta glass ikväll. Och jag ska äta, för jag kan och jag vill döda anorexin nu. Jag vill, jag vill bli normal igen. Så om tio minuter ska vi gå iväg och köpa Slagsta-glass. Grymt gott, ha en trevlig kväll allihop. Unna er något som ni tycker om, det är ju trots allt sommar. Kan jag, kan ni. Styrkekramar till er!

 

Bild från idag i poolen, mysigt värre!

 

Som i ett dåligt förhållande. Ja, det är faktiskt så den här sjukdomen fungerar på något sätt.

 

Du och jag är som i ett dålig förhållande. Varje dag skadar du mig genom att viska att jag inte duger, att jag är värdelös, att jag är ful och alldeles för fet för att ens vara värdig att existera. Så mycket negativa kommentarer jag egentligen gett mig själv har gjort att jag idag inte är hel. Fast du behandlar mig såhär vill jag ändå ha din kärlek. Jag ville att det skulle bli som du lovade. Du och jag föralltid, jag skulle må så bra och hela mitt liv skulle blir perfekt. Men ingenting blev som du lovade, inte alls. Istället förstörde du mitt liv. Ändå vill jag ha din kärlek. Jag har blivit som smått beroende utav en speciell slags ledsamhet och ångest. Den sorten bara du kan skapa. Fast helst av allt vill jag bara att du ska försvinna, jag måste bara inse det själv. Du gjorde så att min familj och mina vänner sakta men säkert fick se mig gräva min egen grav. Som tur är fick jag hjälp innan jag begravdes halvt levande. Du hann aldrig riktigt dit du ville. Ska jag vara ärlig kommer jag aldrig så som ta ett steg emot den där redan grävda graven igen. Aldrig. Jag ska istället bort från dig. Jag ska till livet!

 

Nu tycker n isäkert att det är låter som om jag lider av Schizofreni. Det kan jag säga direkt att jag inte gör men ändå dras man åt två olika håll hela tiden. Svårt att beskriva för er som själva inte gått genom det. Jag tyckte själv att det lät helt stört innan jag själv blev sjuk faktiskt.

Ofta känner jag mig hjälplös. Jag vill förändra så mycket saker samtidigt som jag vill hålla kvar allt. Jag vet inte vad som bör förändras och vilket jag borde hålla kvar. Just nu är jag inte den jag önskar att jag vore. Jag vill inte att världen ska se mig som jag är nu, för jag känner inte igen mig själv. När jag förändrat allt. När jag är frisk och mår bra, då ska jag aldrig bli den jag idag är igen.

Just nu för stunden mår jag bra. Det känns bra inom mig. Ibland kan jag vara så ledsen att jag knappt kan stå upp. Ibland håller jag så mycket känslor inom mig att det liksom snurrar. Ibland vill jag bara gråta men drar tillbaka tårarna innan någon ser. En dag ska jag låta alla dessa tårar falla, men inte idag. Jag är inte riktigt redo för att släppa ut allt ännu. Jag ska försöka att bli stolt över den jag är först. Som Lady Gaga sjunger "I'm beautiful in my way cause God makes no misstakes". Kanske måste jag sluta äcklas av min egen spegelbild och inse att jag faktiskt är okej. Jag kanske inte är bäst och perfekt, men behöver man vara det för att duga? Nej. Jag är okej.

 

Har ätit frukost nu. Skulle känts okej men nu när jag vet att det snart är ett mellanmål till som nästan är lika stor som frukosten känns det inte okej. Ursäkta att jag ha hakat upp mig på det här, men jag klarar det inte länge till.

 

Nu är jag som sagt vaken. Natten har varit ett helvete. Fått 2 och en halv timmes sömn, vet inte vart jag ska ta vägen. Ångesten har hållt mig vaken så gott som hela tiden. Fattar inte vad jag gör för fel. Men det är inte så lätt att somna när ångesten river inuti och alla tankar bara snurrar. Tror inte att mormor eller morfar märkte något av vad jag har hållt på med i natt vilket känns skönt. Det var ingen som påpekade det vid frukosten åtminstone. Jag vill så gärna må bra, men jag är för rädd. Orkar inte med mig själv länge till. Vad gör man när man nått den gränsen? När man verkligen inte står ut med sig själv längre? Sin kropp, personlighet, utseende, handlingar... ja, allt. Vad gör man?

 

Två sprutor rikare beger jag mig nu till Eskilstuna igen! Den kommande veckan kommer jag befinna mig hos mormor och morfar, mina kusiner eller på vårt landställe i St: Annas skärgård strax utanför Söderköping. Vart jag kommer vara beror lite på vädret och vad jag känner för. Just nu regnar det vilket faktiskt känns helt okej, skönt att åka bil när det regnar tycker jag. Mina småkusiner ville gärna att jag skulle följa med dem till Parken Zoo någon dag. Vet inte hur många gånger jag varit där, kan nog inte räkna så långt, men vad gör man inte. Tror det kan bli en mysig dag ändå om vi beslutar oss för att göra det. Kommer försöka hålla igång bloggningen så gott som det går! Men följ mig på Bloglovin så får ni veta när jag uppdaterar. Ha en bra eftermiddag!

 

Här var jag liten och mådde bra. Jag visste inte vad som skulle komma längre fram i livet, om jag nu ens visste vad livet var. Jag skrattade och hade förmodligen inte ett enda problem som bekymrade mig. Jag ville bli tandläkare när jag blev stor, så att jag kunde åka upp och ner i stolen hur många gånger jag ville, haha. Rätt gulligt ändå måste jag säga. Tandläkare är inte riktigt yrket jag drömmer om idag. Jag fattade inte att man skulle behöva oroa sig för saker när man blev äldre, jag visste inte vad ångest var.

Jag vill tillbaka dit, ett liv utan problem. Jag vill vara liten, slippa tänka så mycket. Få sova en hel natt utan att vakna av mardrömmar eller ångest. Det skulle vara så skönt. Två midsommrar har jag nu slösat på anorexin. Under den här sommaren då jag var 2-3 år tänkte jag inte direkt på att försöka äta så lite som möjligt.

 

Hej! Det är det jag undrar också... Om det nu var så lätt att man bara kunde ta en paus från alla tankar och allt annat som har med en ätstörning att göra skulle det ju inte vara alls svårt. Då hade det ju bara varit att pausa hela tiden så hade man kunnat leva som en frisk person. Inte sant? När till och med dem som jobbar med ätstörningar ber en ta semester från alla tankar känns det konstigt, det går ju inte ens. Som sagt, matschemat funkar ju, men att tänka och leva som en frisk person för en dag fungerar ju inte... Hm.