Hej allihopa (läs ni som är kvar), nu är jag hemma igen efter en bra men ändå rätt så kämpig semester. Fast jag måste ändå erkänna att allt blev betydligt bättre jämt emot vad jag hade föreställt mig. Har ätit massa god frukt och mat, även utmanat mig helt otroligt mycket faktiskt. På ett sätt känns det tråkigt att resan är över men samtidigt känns det väldigt skönt. Nu har jag precis ätit lunch hemma och jobbar på att försöka vända på dygnet just nu. Är ganska trött beroende på att jag knappt sov någonting på planet. Vi lyfte från Bangkok 02.10 på natten thailändsktid, alltså var klockan strax efter 9 på kvällen här i Sverige då. Sen så landade vi 07.17 svensktid på Arlanda imorse. Jag tänkte berätta lite mer om min resa nedanför, även med lite bilder och så.

Måndagen den 18 juni begav vi oss till Arlanda. När den här bilden togs hade vi precis parkerat bilen på Arlandas parkering, och så stod vi och väntade på bussen som skulle ta oss till Terminal 5.

Vi flög som vanligt när vi åker till Thailand med bolaget Thai airways. Till middag serverades det kyckling i grön curry med ris. Det var faktiskt gott för att serveras på ett flygplan. Åt även en liten fralla med smör på och drack äppeljuice till.

När vi landade i Bangkok efter ca 10 timmars flygning fick vi vänta i ca 2 timmar tills vår andra flight till Koh Samui gick. Det gick väldigt fort att flyga dit, bara 1 timma. Man hann knappt lyfta innan det var dags att landa igen kändes det som. Bilderna ovan är tagna på deras urgulliga lilla flygplats. Den har inte ens några väggar, men det är så fint överallt. Faktum är att denna flygplats har blivit utnämnd till världens vackraste flygplats. Har varit här förut men det var ändå lite småkul att komma tillbaka.

- Chaweng beach, Koh Samui

Några kvällar kollade vi på fireshow nere vid stranden. Det är så mysigt och är något som bara måste göras på en semester i Thailand.

Som jag redan berättat så åkte jag vattenskoter en av dagarna vilket var hur kul som helst. Det var första gången för mig men absolut inte den sista!

Spelade strandtennis med min pappa!

Myste på terassen med spotify och kortspel i värmen tillsammans med min familj på kvällarna innan det var dags att gå iväg till restaurangen.

Åt midda på mysiga restauranger på stranden och ibland inne i stan. Efter tog vi antingen en strandpromenad eller en shoppingtur inne i stan, och ibland båda förstås!

Efter Koh Samui åkte vi till Koh Tao. Där solade jag, snorklade både vid en strand som hette Jansom Bay och sen åkte vi på en snorklingtur bara vår familj med en liten båt och en guide till två olika vikar. Mango Bay var finast! Badade även i poolen på hotellet som var hur fin som helst.

På Koh Tao åkte vi till en annan strand en kväll Gick runt och shoppade lite där och åt sedan på en fin restaurang precis vid vattnet.

Under den här semestern har jag kommit närmare min fina lillebror på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, det är bara så.

Druckit aldeles för goda vattenmelonshakes har jag också gjort. Det är lite såhär jag skulle vilja sammanfatta min semester som var det absolut bästa som kunde hända mig, verkligen. Jag fick ett avbrott från vardagen, ett avbrott från scä, ett avbrott och en paus från allt. Det var så behövligt. Det här med alla utmaningar som kommit över mig under semestern har självklart varit jobbigt men det har ändå funkat. Har bara fått en riktig ångest-attack på nästan 3 veckor, det är bra tycker jag. Min kudde har å andra sidan färgats svart av maskara ganska många kvällar men det spelar ingen roll. Jag försöker att inte fokusera på det, fokuserar istället på det bra. Eller jag försöker... Förlåt för ett långt inlägg. Cred till er som orkade läsa eller i alla fall kolla genom allt, om någon ens gjorde det..? haha. Nu ska jag sova tror jag, eller kolla en film. Bloggar mer sen. Kram.

 

Känslan är omöjlig att beskriva. Det gör så ont inuti mig. Så ont som ingen som inte gått genom samma sak kan förstå. Mina föräldrar säger att dem förstår, men redan sekunden efter vräker dem ur sig något som verkligen visar att dem inte alls förstår. Jag önskar att jag kunde berätta för allt och alla hur jag känner, men det är inte så lätt som alla verkar tro. Jag vet inte vad jag känner, fast jag vet ändå. Allt känns så konstigt på något sätt.

Imorgon åker jag till ett av de mysigaste och bästa platserna på jorden enligt mig, Thailand. Allt är så bra, allt är så fint, det är så varmt, alla människor är så snälla, maten är så god...allt är perfekt. Det är blir den 6:e gången för mig som jag besöker Thailand. Den här resan ska bli min vändning, det är nu jag måste våga. När jag kommer hem ska jag må bättre. Jag måste våga vända allt det här nu. Nu har jag stått still och trampat på samma ställe i evigheter, jag måste gå vidare. Jag vill inte komma hem och fortsätta må såhär, jag vill istället må bättre och faktiskt kunna börja skolan på heltid i höst. Jag vill, och bara jag vill så vet jag att det går.

Men är jag verkligen värd den här resan..? Jag tycker inte att jag har förtjänat den på något sätt. Jag har inte varit stark nog att bli frisk under detta halvår, allt jag gjort har bara varit svagt och fegt. Viss, jag har börjat äta igen. Men det betyder inte att jag har gjort ett bra jobb. Eller är det just det som det betyder? Jag känner mig så splittrad, är jag värd det här eller inte frågar jag mig själv gång på gång. Svaret blir alltid det samma, såklart att jag inte är värd resan. Varför skulle jag? Jag har ju bara förstört min familj, fått alla att må dåligt. Inte ens har jag lyckats få mig själv att må bättre. Jag har blivit fetare, det är allt. Inte gjort något bra egentligen. Fan.

Idag har det varit en bra dag. Imorse väcktes jag strax efter sju för att äta frukost som vanligt. Regnet öste ner och jag mådde inte så vidare bra. Ångest över Calshaken jag druckit kvällen innan. Frukosten bestod av två mackor med smör och pålägg, en tallrik med naturell filmjölk och Allbran och se ett glas äppeljuice att dricka, allt åts upp undet tystnad. Beroende på att jag fortfarande var så trött gick jag upp och sov ett par timmar till innan jag väcktes för mellis. Melliset bestod av en smoothie gjord på en banan, frysta jordgubbar, en kiwi och filmjölk. Ytterligare en stund gick medan jag sminkade och klädde på mig. Sedan skjutsade mamma mig till pendeltåget. Det regnade fortfarande helt otroligt mycket så jag sprang från bilen ner till tåget i min regnjacka och mina Hunter stövlar. Åkte från Handen och klev av vid Älvsjö där jag mötte Fanny. Vi åkte sedan tillsammans från Älvsjö till Tumba där hennes pappa hämtade oss och körde oss hem till henne.

Väl hemma hos Fanny kollade vi på en massa foton, både från bara några år tillbaka och några från när hon var ganska liten. Det var supermysigt! Strax efter klockan halv två tror jag så åt vi lunch som hennes mamma lagat. Det blev kyckling, couscous, tzatsiki och mjölk att dricka. Väldigt mumsigt! Vi hade ganska så tur, för efter lunchen hade det slutat regna och vi kunde därför gå ut på en promenad runt i området. Tror vi var ute i kanske 40-50 min, vi bara pratde om allt och ingenting. Sådär som det ska vara!
Vi kom sen in igen. Då spelade vi en massa olika kortspel, jag vann några gånger och hon vann några. Kul var det i alla fall! Till mellis åt vi varsinn Magnum Classic framför DisneyChanel haha! Gott var det även ifall det bjöd på en liten ångest när jag satt ensam på tåget på väg hem. Fast glass är så mycket bättre än att vara sjuk och skippa allt sånt. Så värt ångesten, och det kändes så mycket lättare att äta den med henne än att sitta ensam i ett soffhörn och äta den. Vid halv fem var det dags för mig att åka hem. Fick skjuts av hennes pappa till tåget, sen kom min pappa och hämtade mig vid den andra tågstationen när jag var framme.

Tack för en helt fantastiskt mysig dag finaste Fanny! Jag hade ingen tid att låta ångesten eller tankarna ta över, alt kändes bra. Kände mig till och med lite frisk när jag satt där och åt glass, pratade och skrattade åt ett program på DisneyChanel. Jag mår bra med dig.


Bild tagen för kanske en månad sen på mig och Fanny. Jag till höger och Fanny till vänster.

Just nu sitter jag i Älvsjö på en tågstation. Okej, det där lät random. Men jag är på väg hem från min fina Fanny. Dagen har varit super, berättar mer när jag kommer hem. Det här inlägget var egentligen helt onödigt men jag har tråkigt nu och passade därför på att visa att jag fortfarande lever.

Alla är bra på någonting, det vet jag. Oftast är man bra på saker man övat på. Om vi tar multiplikationstabellen som ett exempel. Inte skulle du kunna den idag utan att ha övat? Precis, svaret säger sig självt. Det är lättare att komma ihåg saker om man övat in det. Som du säkert redan listat ut stämmer inte rubriken...för 6x6 är ju 36, det vet jag beroende på att jag fått höra det så många gånger utav mina lärare. På så sätt behöver jag inte ens tänka efter om någon skulle fråga mig efter det svaret. Men låt mig nu säga att du har övat 50 gånger om dagen under 5 år på att 6x6 är 43 men också hört någon enstaka gång att det är 36. Vilket skulle du då tro på?

Förstår ni vart jag vill komma? Att alla negativa tankar du dagligen tänker om dig själv kommer du sakta men säkert börja tro på. Så försök, jag vet att det är svårt. Men försök ändå att varje gång du går förbi en spegel säga något positivt om dig själv. Bestäm dig för en kroppsdel till att börja med som du ska lära dig att acceptera. Det kan vara dina ben, din hals, dina tänder, din nagel, din mun eller vad som helst. En kroppsdel som du SKA tänka något positivt om minst 3 gånger om dagen. Eller säg det, du behöver inte bara tänka, säg det rakt ut. Öva på att tänka positiva saker om dig själv istället för att fortsätta mata dig själv med negativkritik. Det kommer vara svårt och det kommer göra ont men det är absolut nödvändigt. Kramar till er, ni är bäst!

Dagens utmaning blev tårta till mellis. Otroligt jobbigt men också ganska så gott. Egentligen har jag aldrig varit något stort fan av tårta. Gillar inte grädde speciellt mycket, ingen sjukdomssak utan gjorde inte det innan heller. Nu river ångesten sönder mig inifrån. Men jag klarade det, sa inte ett ord till någon medans jag åt men ändå. Jag klarade det. För att inte släppa in ångesten så mycket tvingar mina föräldrar mig att spela ett spel med dem nu...suck. Jaja, tycker ni också ska fika eller äta något gott snart!

Ytterligare ett dygn har passerat, och det gör ont inom mig. Ytterligare ett dygn har jag slösat bort utan att ta ett enda kliv mot det friska. Ytterligare ett dygn då mina tankar enbart kretsat runt sjuka saker. Jag börjar tvivla på mig själv, kanske kommer jag inte klara mig genom det här. Just nu känns allt alldeles för jobbigt. Hela kvällen har jag spenderat gråtandes i fåtöljen i hopp om att tillslut slippa Calshaken. Allt panikande gav varken från eller till, inte slapp jag dricka den i alla fall. Samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder drack jag den. Lite mer än två timmar passerade innan den var slut. När glaset äntligen var tomt låste jag in mig i badrummet och grät en stund på golvet i min ensamhet. Jag är så jävla misslyckad. Låste sedan upp och sprang ner för att ta bort det sista sminket som runnit ner för mina kinder. Pappa kom då efter för att prata med mig, jag bröt återigen ihop. Låg där på mattan och grät, gav upp hoppet på livet. Väl uppe på mitt rum kom pappa efter igen. Jag låg under mitt täcke och hoppades på att få försvinna och han satt på mitt golv. Pappa sa en massa saker som jag inte riktigt regristerade på grund av att jag var allt för upptagen av mina egna tankar. Han pratade ett bra tag innan jag märkte att han faktiskt också grät. Han satt på mitt golv och grät, önskade gång på gång att allt kunde bli som förr. Stackars min fina familj som fick en sån misslyckad dotter. Fyfan för mig.

Här har ni mig, haha. Bilderna är relativt nya vilket betyder att jag väger ungefär lika mycket idag som när bilderna togs. Nu vet ni hur jag ser ut i alla fall! Mörkblont hår, ljushy, bruna ögon, 168cm lång osv.

Nu har jag varit i centrum med mamma. Vi gick runt lite och kollade i butiker och köpte som sagt lite nödvändigheter inför resan. Sen åkte vi iväg till tandläkaren. Jag hade inga hål alls så nästa besök blir om två år, skönt! Sen har jag ätit mellis. Idag testade jag keso för första gången. Jag tog keso i en tallrik med hallon och lite hackade nötter på. DE första tuggorna var helt okej, men sen började jag må illa utav det. Då fick jag tillåtelse av mamma att byta ut det till fil med hallon och dricka istället. SÅ tyvärr blev kesoingen ny favorit för min del. Jag skulle väldigt gärna vilja tycka om det beroende på att det ser väldigt gott, nyttigt och fräscht ut, men nja... Är i alla fall avundsjuk på er som tycker om det!

Det är sommar nu, på riktigt!
Det känns faktiskt lite bättre att tänka på det nu när det har landat lite. Igår hade jag nästan pabik över det. Idag ska jag packa inför vår resa. Vi åker ju redan på måndag. Fast jag är inte alls taggad längre...Vill inte ens åka, men men. Den där calshaken förstör verkligen allt. Jag hade verkligen bestämt mig för att jag var färdig med den här sjukdomen nu. Under resan skulle jag leva. Nu gav Scä mig inte ens den chansen, när jag vet att Calshaken ska drickas varje kväll kommer jag bara gå och tänka på den dygnet runt. Måste försöka göra det bästa av situationen ändå...

Funderar på om jag kanske skulle ta och lägga upp den första bilden på mig själv här idag, alltså första bilden på ansiktet. Det kanske är roligare att läsa om ni vet lite mer om hur jag ser ut. Eller jag vet inte, skulle ni tycka det var en bra idé? Nu ska jag äta lunch!

Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar va skeva för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten

Är hemma från Scä nu, har varit det ett tag nu men ändå. Mötet var ett helvete rent ut sagt. Eller har varit på värre möten men det var ändå väldigt jobbigt... Först satt vi och pratade allihopa tillsammans med annat folk från slutenvården och från barn och ungdomsmottagningen. Jag kommer snart sakta men säkert lämna mobila och börja på barn och ungdom istället. Känns rätt så bra fast ändå lite läskigt. Hon som jag förmodligen kommer få som behandlare där var även utblildad psykolog vilket kändes otroligt skönt. Här på mobila kommer jag liksom inte längre. Visst, de har hjälpt mig att gå upp en massa kilon men inte mår jag psykist bättre? Nej. Ibland kanske men jag vill kunna må bättre. Därför tror jag definitivt att jag behöver mer hjälp med mina sjuka tankar. KLarar nämligen inte av att hantera tanarna på egen hand ännu. Behandlaren verkade ändå bra, hon hade lite stirriga ögon men antar at det är något jag får stå ut med haha. Angående slutenvården bestämde vi inget speciellt. Som vi tidigare sagt få vi se hur läget ser ut efter sommaren, då ska inläggning diskuteras igen om det inte blivit bättre.

När dem gick var det dags för vägning och puls. Jag och K gick ner till läkarrummet medan resten (mamma, pappa, min andra behandlare och min läkare) satt kvar i rummet och pratade vidare. Väl nere i läkarrummet spred sig paniken i min kropp, tänkte på vad vågen skulle visa. Klev ändå upp på vågen och den visade faktiskt att jag gått ner 3hg. Alltså -0,3kg?! Pulsen var bra och vi gick upp till de andra igen.

Där upp blev alla lite halvt panikslagna när vi berättae att jag tappat i vikt sen förra gången. Anorexin njöt, men kände ändå att det var en för liten viktnedgång. Kunde ju varit mer. Fick med mig 20 nya Calshakes hem, mindre kul. Måste fortsätta drick minst en om dagen nu när vi åker utomlands. Dödödö. Var så taggad på att åka utomlands i 3 veckor för bara någon dag sen. Nu känns det inte alls roligt längre... Jag hade tänkt att denna resa skulle bli ett stort kliv mot det friska. Jag skulle äta glass varje dag och verkligen försöka njuta av livet. Nu går det inte längre, allt känns svart. En resa med calshakes, det fungerar inte. Jag dör hellre faktiskt. Hoppet har dragits ur mig. Jag skulle ju må bra, men fick inte ens chansen.

Jahapp... Nu har jag sommarlov. Känns sådär faktiskt. SJälvklart ska det bli skönt, men samtidigt känns det väldigt jobigt. Jag hatar helgerna beroende på att man är ledig, så hur ska det gå nu. Jag måste se till att försöka hitta på lite roliga saker att göra i alla fall. Fick också mina betyg idag. Rejäla sänkningar i nästan allt. Fast egentligen är det inte alls konstigt med tanke på hur lite jag faktiskt har pluggat den här terminen. Kändes ändå jobbigt.

Om ungefär en timme kommer jag bege mig av till Scä, vi har tid där klockan 14.00. Idag är det stormöte, vill inte. Ska också vägas och allt det där. Har inte varit såhär nervös på hur länge som helst inför ett möte. Usch. Vill bara dö lite. Hoppas verkligen att jag slipper calshaken nu, orkar inte med den mer.

Juste, jag åt melliset igår tillslut. Jag gjorde det. Ångesten bara växte inom mig efter en tugga. Tänkte flera gånger på att bara slänga det som var kvar. Gjorde så ont att stå emot alla skrikande röster. Men jag klarade det, helt på egen hand. Eller...inte helt själv. Tack vare era kommentarer och några andra fina människor som skrev till mig varför jag skulle äta. Tack till er!

Idag hade jag ost på mackan. Jag dog inte, upptäckte istället att jag faktiskt saknat det väldigt mycket. Läste bloggen tillfriheten.blogg.se och hon skulle testa ost igen, då tänkte jag att jag lika gärna kunde passa på. Gott! Hade massa tunna gurkskivor på också, det brukar jag alltid ha men ändå.

Nu ska jag snart bege mig hem till mina fina vänner och sova där ikväll. Ska bli så mysigt. Sen i morgon när vi vaknar fixar vi oss tillsammans och går sedan till avslutningen. Ikväll ska vi äta på thairestaurang också! Först hade dem bestämt pizza, men då sa jag att jag skulle äta hemma istället. Snälla som dem är ändrade dem sig och sa att det var viktigare att jag var med. Så söta! På vägen dit tänker jag lyssna på glad musik, den musik jag lyssnade på när jag mådde bra! Blir nog Veronica Maggio för att tagga till lite. Ikväll ska jag må bra, ska må så jävla bra!

Tårarna har strömmat ner för mina kinder hela morgonen, jag orkar inte mer nu. Allt är kaos och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Snart är det sommarlov, tiden bara fyger ur mina händer men jag kan inte göra något åt det. Ytterligare en termin har jag slösat bort på grund av anorexin. Jag slukas av mina egna tankar, jag befinner mig så långt bort man kan komma. Jag vill komma tillbaka men tror att jag är alldeles för rädd. Jag är för feg helt enkelt. Jag vill inte vara den jag är just nu, men rädslan för vem jag kommer bli gör att jag hellre stannar kvar i den jag är. Jag är olycklig. Ja, olycklig är rätt ord. Finner ingen glädje i något jag gör eller något som händer. Jag vet att det till stor del beror på min bristande koncentrationsförmåga men ändå. Gång på gång frågar jag mig själv hur länge man orkar. Står och stampar på samma ställe och har gjort det alldeles för länge nu. Måste ta mig vidare, jag måste våga ta steget ut i det okända. Det kommer vara bland det absolut läskigast jag har gjort, men jag har inget annat val längre. Måste våga prova friheten. Värre än såhär kan det väl ändå inte bli?