Tänkte svara på två små frågor jag fått de senaste dagarna.

 

Hur det går med min behandling handlade en utav frågorna om. Jag vet ärligt inte hur jag ska säga, vet inte hur det går för den delen heller. Som sagt går jag på Scä, som alla vid det här laget borde känna till, och jag har gjort det sedan 13:e december 2011. Herregud vad snabbt tiden går. I alla fall, jag har gått hos Mobila teamet i princip hela tiden men nu har jag nyligen bytt till deras barn och ungdoms mottagning. Bytet innebär att jag både fått en ny behandlare och en ny läkare. Inte för att jag på något sätt verkligen har något emot min behandlare, men jag trivs inte så bra ihop med henne, tyvärr. Min nya läkare tycker jag däremot om, än så länge. Annars rullar väl behandlingen på. Äter efter deras matschema fortfarande utan några ändringar. Jag har även börjat multifamily-terapi och sen så pluggar jag två dagar varje vecka på Scä med läraren där.

 

Den andra frågan handlade om vilka ätstörningsrelaterade bloggar jag läser. Läser alldeles för många enligt i princip alla. Egentligen vet jag att man måste släppa på beroendet utav bloggar som handlar om ätstörningar för att bli frisk, speciellt de med mindre positiv inställning till friheten. Sorgligt nog hänger jag fortfarande kvar på en del "dåliga" sidor jag borde lämnat för längesen. Åter till sak. Självklart kan jag berätta vilka bloggar jag läser men tänker absolut inte dela med mig utav de negativa, ni förstår nog varför.

 

- famowi.blogg.se

- rymdpojkar.blogg.se

- addictedtorunning.blogg.se

- cupkakedream.bloggplatsen.se

- anorexia.devote.se

- esmeii.devote.se

 

Tror inte att länkarna fungerar dock, men vet inte. Min dator är lite cp just nu, ni får ursäkta mig haha.

 

"Det räcker", "Lägg av", "Sluta", "Gå", "Dra åt helvete", "Idioter", "Är ni helt dumma i huvudet?".

Det är är några exempel på vad jag sagt till mina föräldrar under det senaste dygnet. Jag ska inte vara negativ, men det känns inte bra just nu.

 

Förmiddagen har jag spenderat tillsammans med min brorsa och det har varit bra. Han följde med mig på en promenad, sen så spelade jag lite fotboll med honom i trädgården. Trots att vi hade det bra, skrattade och larvade oss så gnagde ändå ångesten där bak. För varje steg jag tog tänkte jag bara på förbränning.Förbränna, förbränna, förbränna. Det ska inte vara så. Nu har jag precis ätit världens lunch. Fyra lammfärsspett, potatis i ugn, Tsatziki, grönsaker och mjölk på det. Fetast i stan eller vad. Om 40 minuter ska jag, min pappa och min brorsa åka in till stan och se på bio. Egentligen har jag ingen lust, ingen lust med att sitta ner i nästan två timmar. Bara tanken gör mig illamående.

 

För att slänga in något positivt i det här inlägget kan jag berätta att jag hade en bra dag igår, även om kvällen inte blev så bra. Dagen spenderades med min bästa Fanny inne i stan. Vi kollade i butiker och bara hade det bra. Vi fikade även på Espresso House, grymt stolt över mig själv. Ville bara berätta det lite sådär. Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör idag, just nu vill jag bara försvinna och aldrig återvända. Jag behöver hjälp.

Haft läkarundersökning och samtal på Scä idag. Fick träffa min nya läkare för första gången, här på bloggen får hon kallas A. Jag måste säga att jag ändå tyckte att hon var bra, väldigt hård men på något sätt bra. Jag gjorde utredning om deppression. Fick fylla i ett frågeformulär med en massa frågor. Vad kan jag säga, nu är jag även diagnostiserad med deppression. Känns inte bra alls kan jag säga er.

 

Vågen visade ytterligare neråt idag. Tog även blodtryck och puls, men dem var okej. Där i läkarrummet pratade hon med mig. Hon sa, "Skärper du inte till dig nu åker du in på avdelningen". Jag vill inte dit, jag vill inte sluta skolan igen. Dock är jag väldigt less på dessa hot om inläggning. Vet inte hur många gånger jag hört det, hoten är liksom tomma nu på något sätt. Jag är inte extret underviktig längre, därför känns det inte som om jag kan bli inlagd. I alla fall, mina föräldrar är väldigt oroliga nu så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hade hoppats på att få börja träna efter idag också, men nej. Totalt träningsförbud fortfarande och måste även fortsätta med dubbelt kvällsmål. Fan.

 

 

Det är fascinerande hur förrvirad man kan bli utav sina egna tankar.

 

Igår eftermiddag insåg jag att jag faktiskt vill bli frisk. Såg en vuxen kvinna utanför Scä som satt i rullstol på grund av sin alldeles för låga vikt. Hon satt där och rökte med en behandlare bakom sig. Hon var smal, väldigt smal. Men vet ni vad? Hon var definitivt inte lycklig, trots att hon gått ner så mycket i vikt att hon inte ens klarade av att stå upp själv. Vet ni en annan sak? Det var inte vackert heller, inte vackert någonstans. Att vara anorektiker är inte attraktivt på något sätt. När jag blir vuxen vill jag ha en familj att komma hem till varje dag. Men ingen vill ha en anorektisk mamma, ingen.

 

Jag var så övertygad igår att jag i princip skrattade för mig själv på bussen hem från stan. Jag insåg att jag kunde bli frisk, om jag satsade allt och jag hade planer på att verkligen genomföra det. Ändå sitter jag nu här hemma och grubblar över ifall jag verkligen vill bli frisk. Kletar av lite smör från mackan som mina föräldrar förberett, lämnar lite sås i kanterna på tallriken, bara för att vara på den säkra sidan. Vad jag egentligen ville få fram med det här inlägget vet jag inte. Antar att jag bara ville berätta för er att jag verkligen vill bli frisk nu. Jag vill, men ändå lyder jag Anas ord för att vara på "den säkra sidan".

Otroligt att så många hänger kvar trots min uppdatering.

 

Med mig är det okej. Kan inte säga att det går framåt, men heller inte bakåt nu. I fredags kom jag hem från en vecka jag spenderat i Falun tillsammans med hela min årskurs. Går ju som sagt i kunskapsskolan, därför åker vi dit. I alla fall, maten gick inte så bra där uppe. Lärare skulle lägga upp alla mina huvudmål och se till att jag även fick i mig mellanmålen. Självklart funkade inte allt vid alla tillfällen, och då tog jag min chans till att fuska. Varit frusen och kall hela veckan, men nu börjar värmen komma tillbaka igen. Till sak, jag kommer uppdatera här igen när jag känner för det. Inte alls lika ofta som förut, och jag lovar ingenting men sen jag slutade skriva här har det känts tomt på något sätt.

 

I går hade jag min bästa dag på länge. Jag hade studiedag, eller egentligen hemstudiedag, så mamma och jag åkte in till stan istället för lunch och shopping. Åt lunch på ett mysigt fik, blev en kycklingsallad med bulgur och dressing med smak av curry för mig. Lite shopping blev det också, en vinterjacka och ett par boots med nitar som jag är helt kär i. På riktigt. Kanske laddar upp en bild på dem senare bara för att visa mina favoriter som kommer användas flitigt under hela hösten. Har tyvärr inga bilder att bjuda på idag heller, men om jag uppdaterar mer så kommer jag försöka. Ha det bra allihop, massvis med kramar från mig. Juste, hur går det för er förresten?

Längesen jag skrev här nu, men fick bara lust att uppdatera er lite om läget. Trots uppdateringen är det ändå många som hänger kvar, otroligt kul!

 

I alla fall. Jag ska inte vara för negativ, men det går inte så bra för mig just nu. Allting känns bara så tungt. I skolan känns allt bättre än hemma, då får jag vara med mina kompisar. Var på Scä i torsdags och vikten visade 0,5kg ner. Hade alltså tappat ett halvt kilo på drygt en vecka. Min behandlare vart inte så glad, mina händer var också kalla vilket inte gjorde saken bättre. Nu när det är helg sprids paniken i min kropp. Jag har absolut ingenting att göra. Då menar jag ingenting. Blev världens bråk vid lunchen nyss på grund av att jag vägrade ta ketchup till köttbullarna. Jag kan inte hjälpa att det känns så jävla bra att jag inte behövde tillslut. Anorexin skriker på mig i alla lägen och det gör så ont.

 

På måndag åker min årskurs från skolan upp till kunskapsgården i Falun. Jag älskar det men satidigt kommer det bli så jobbigt och krävande. Redan nu har mitt huvud börjat planera hur jag ska slippa undan måltider. Men nej. Lärare ska lägga upp alla måltider åt mig vilket känns som ett helvete. Jag vill ta själv. Jag vill inte ha någon person som ska stirra på mig medan jag äter och en annan som lägger upp maten. Fan heller. Jaja. Annars får jag inte åka, så har inget val. När jag var där förra gången, v.4 2012 så gick det inte alls bra med matschemat. Tappade de kilon jag hade gått upp under veckorna i behandling innan.

 

Många tankar kretsar nu kring att sluta blogga, eller åtminstone ta en paus. Jag menar, ingenting händer ändå här. Allt jag skriver är relativt ointressant samtidigt som det antagligen intresserar några eftersom att ni hänger kvar? Nåväl. Ingenting händer i alla fall med mig. Jag står still. Faller tillbaka lite ibland, tar några steg framåt men allt jämnar ut sig. Med andra ord står jag still. Varken några stora framsteg eller bakslag. Hm, jag får se hur jag gör...

 

Tänkte ändå berätta lite om dagen. Andra dagen med Multifamilyn. Idag har det varit bra igen! Lunchen var fortfarande extremt jobbig... När jag såg vad som skulle serveras fick jag panik. Lämnade bara tallriken där och gick därifrån. Ångesten spred sig genom hela kroppen, och när jag tänkte på att jag snart skulle äta den maten kom några tårar. Som tur var kom Isabella och räddade mig lite halvt. Det som serverades var panerad fisk med mer panering än fisk. Till det potatis och någon fet sås. Vet inte hur länge sen det var jag åt panering... I alla fall, jag gjorde det, och jag åt upp allt vilket alla gjorde idag. Utmaningen för dagen var också att vi tjejer skulle sitta vid samma bord och äta och våra föräldrar vid ett annat. Jag tyckte det gick bra!

 

Kvällen vet jag inte hur jag ska sammanfatta. Rörig? Kaosig? Fylld av konflikter? Spelar egentligen ingen roll. Vi beställde Thaimat till middag. Jag valde någon rätt med kyckling och chili, men utan någon sås alls. Vid matbordet blev det bråk. Jag hade tydligen tagit både för lite ris och för lite kyckling. Efter lite munhuggande hit och lite dit hade jag betydligt mer kyckling på tallriken jämfört med innan. Riset vägrade jag fylla på. Pappa var sur och mamma med för den delen. Blev hotad om att inte få följa med min skola till Falun heller om jag inte ändrar mitt beteende... Pappa sa att om jag inte ändrar inställning nu, eller inte visar någon förbättring snarast så tänker han förbjuda mig att åka. Kommer inte hända kan jag säga. I så fall tänker jag fly hemifrån, för med det ska jag bara. Nu ska jag nog gå och sova efter en lång och intensiv dag med Multin. Bara att tagga för en ny dag i morgon...

 

 

 

Allt blev bättre än jag förväntat mig. Kunde dock inte ha blivit beskviken beroende på mina låga förväntningar... I alla fall, jag tyckte den här dagen var bra även om det var sjukt tufft, jobbigt och tungt.

 

Tyvärr får jag inte berätta exakt vad vi har gjort, tystnadsplikt haha. Kan berätta att vi har gjort lite olika övningar i mindre grupper. Alla tjejer i min multigrupp är verkligen så fina, tror verkligen att jag kommer trivas i den här gruppen. Alla föräldrar verkar också så trevliga. Till lunch fick vi köttfärslimpa, potatis, gräddsås och lingonsylt. Inte haft en sån ångestfylld måltid på länge, men tycker ändå att det gick bra. Klarade dock inte att äta upp allt. Lämnade en halv potatis. Vid mellisarna dukades det fram en massa olika saker, så att alla fick välja själva. Ska som sagt dit i morgon igen vilket känns helt okej. Hoppas inte att lunchen blir lika jobbig bara.

I morgon är det en stor dag. I morgon är det första dagen i Multifamily terapin. Jag ska gå rakt på sak och säga vad jag tycker... Det ska bli hemskt. Jag vill verkligen inte dit. När jag säger verkligen inte så menar jag det. Jag skulle seriöst kunna göra nästan exakt vad som helst för att slippa...

 

Klockan 9.00 i morgon bitti börjar det och avslutas senare på eftermiddagen vid 16.30. Vad vi ska göra hela dagen vet jag inte, det enda som jag är helt säker på är att jag kommer behöva äta alla måltider. Jag kan heller inte strula en massa. Det funkar inte att gråta för att såsen ligger på riset eller liknande, tänk vad det skulle påverka andra negativt. Jag ska göra mitt bästa för att inte spåra ur. Blir ångesten för hög vid måltiderna får jag se hur jag löser det. Att sitta där allihopa samlade och inta måltiderna är inget jag ser fram emot, inte alls. Men som sagt, jag ser inte fram emot att åka dit över huvud taget. Att jag inte får gå i skolan varken måndag, tisdag, onsdag eller torsdag den här veckan känns inte heller bättre. Jag vill mycket hellre umgås med mina fina vänner där än att sitta i behandling hela dagarna. Åh, jag vill verkligen inte. Jag kan inte förklara hur ångestfylld jag är över att åka dit. Om jag bara kunde få slippa...

 

 

Tror inte ni kan förstå hur motiverad till att bli frisk jag var imorse. Jag bokstavligen satt och skrattade för mig själv i min säng när jag vaknade. Jag insåg att det fanns möjligheter till att snart bli fri, jag insåg att livet skulle bli så mycket bättre ifall jag bara släppte taget. Jag tänkte att idag skulle bli dagen. Även om jag äcklades av spegelbilden jag mötte på morgonen så valde jag att strunta i det. Istället lockade jag fram ett stramt leende emot mig själv. Ett vackert och lyckligt leende var det inte, men det var ett leende. Jag hade bestämt mig för att det här var dagen då allt skulle förändras.

 

...men så blev det inte. Jag är så ledsen beroende på att jag inte tog chansen till allting imorse. Jag ångrar mig så. Jag skulle kunna ha förändrat så mycket just då. Istället blev dagen inte bra alls. Jag ska inte gå in på vad som har hänt, men fått i mig all mat efter matschemat har jag inte fått. Varför ska det vara så svårt? Jag vill ju må bra, det kände jag verkligen imorse. Men sen svänger allt bara utan att jag hänger med, så sitter jag där igen. Hopplös och tillbaka i samma ruta som igår, i förrgår, förra veckan, och ett par månader tillbaka. Jag vill inte mer nu, jag vill verkligen inte. Jag vill vara fri, men ändå hindrar något mig. Det är inte så lätt som det låter.

Har tänkt på det här om framsteg. Har tänkt på hur mycket jag ändå gått framåt den senaste tiden. Tror det är alldeles för enkelt att fastna i att enbart fokusera på det som står still eller inte gått framåt alls.

 

Jo visst, jag får ångest av mat. Fast inte alls i samma grad som förut. Det är inte längre så att jag ligger på mitt rum och bara skakar i ett par timmar efter jag har ätit. Det är inte så längre. Åtminstone inte ofta. Det händer inte varje vecka, inte ens varje månad. Det är inte heller så att pappa bokstavligen måste dra mig ner för trappen varje gång det är mat. Jag kommer själv när de ropar. Jag ligger inte och paniktränar hela nätterna i hopp om att förbränna allt. Jag gör inte det. Om jag tänker på hur min situation såg ut för cirka 10 månader sedan så inser jag vilket jobb jag faktiskt gjort. Jag är en bra bit på vägen till livet. Jag är faktiskt det. Det gäller bara att nu våga ta det där lilla extra steget som gör att jag verkligen är på väg.

 

Spenderade eftermiddagen i Nacka Forum med mina grannar. Mysigt var det, vi gick runt och kollade i lite butiker. Som mellis drack vi alla varsin got smoothie från en smoothie bar. Jag valde en smak som hette Very Berry.

Kvällen har däremot inte varit alls bra... Jobbigt helt enkelt. Har försökt att kväva ångesten som ständigt granger inom mig. Suttit ensam inne i mitt pluggrum hela kvällen. Inte gjort någonting alls. Bara suttit där och lyssnat på när resten av familjen spelat musik i högtalarna via Spotify, kopplat datorn till tvn och kollat klipp på YouTube, och skrattat. Jag ville också vara med. Efter kvällsmålet kom allt över mig ytterligare en gång. Insvept i en filt låg jag i soffan ett bra tag, så länge att jag hann förlora begreppet om tiden åtminstone. Trots att det är lördagskväll har mamma redan stängt in sig på sitt sovrum. Det sista hon sa till mig var att hon inte orkade mer. Jag vet inte vad jag ska göra, men tvivlar på om jag ens förtjänar att existera på den här jorden..?

 

Även idag öser regnet ner utanför, tror det regnat i snart två dygn nu. Måste ändå erkänna att det är lite mysigt, men nu när det knappt varit någon sommar känns det inte helt okej.

 

I går kväll blev det lite panikartat här hemma hos mig. På grund av att vågen visat +0,7kg lite tidigare på dagen avskydde jag min kropp mer än vanligt. Jag åt inte mitt dubbla kvällsmål som jag skulle ha gjort. Jag vet inte varför men så blev det... Eller jo, såklart att jag vet varför. Jag hade redan gått upp så mycket, behövde absolut inte mer mat. Länge satt pappa vid min säng och berättade om allt jag missar i livet. Att allt jag gör bara förstör för mig själv. Någon sekund där blev jag åter lite peppad till att besegra anorexin, fast snabbt som attan släppte det igen. Idag känns ändå allt bättre igen, och jag åt frukosten utan problem!

En väldigt deprimerande dag som började med skolmöte. Där bestämdes inget speciellt direkt, men det var ändå bra. En massa saker blev diskuterade och lite kom vi ändå fram till.

 

Efter lunchen begav jag mig till Scä (igen) iklädd i ett par gummistövlar och en alldeles för stor regnjacka. Träffade H från barnteamet. Vikten togs i mitten av mötet och den visade +0,7kg. Vidriga jag bröt ihop inne i samtalsrummet. Minns inte sist jag vägde såhär mycket. Pratade en stund om hur värdelös och dålig jag hela tiden känner mig. Berättade även lite om vad jag tyckte om min kropp. Hon blev nästan ledsen på grund av alla hemska saker jag sa om mig själv. Fick med mig en liten mörklila hjärtformad sten hem som hon sa att jag skulle ha som påminnelse om att jag inte är så dålig som jag själv tycker. Väl hemma bröt jag totalt ihop igen. Badrummet är min trygghet. På golvet där genomlider jag minst hälften av alla ångestatttacker, gjorde det även idag.

Ursäkta att alla mina inlägg handlar om skolan, men måste bara berätta det här.

 

Idag hade vi föreläsning i idrott. Vi ska nämligen föra en Hälsodagbok. Där ska vi anteckna exakt allt vi äter och all motion vi utför under en period av tre veckor. Vi ska planera en kostplan, så att man får i sig rätt energibehov, varken mer eller mindre. Läraren sa att man måste träna mycket för att kunna äta mycket. Förstår vad hon menar egentligen men det blir bara så fel... Man ska äta frukost, lunch, middag och 1-2 mellanmål varje dag ifall man är väldigt aktiv och tränar mycket. Hej hopp, här kommer jag som äter alla dessa måltider plus ytterligare ett mellanmål utan att träna ett skit. Jag har inget val, jag måste äta allt men jag får inte träna. Hur skulle min Hälsodagbok se ut? Jag skulle få betyget F.

 

Jag kommer inte få delta i den här uppgiften på grund av min situation sa mina behandlare idag, och de ska prata med skolan om det i morgon. Men ändå. Jag tycker inte att någon ska behöva göra den här uppgiften. Huvudsaken är väl att alla mår bra? Har man extrema problem och måste förändra sin levnadsstil tycker jag istället att man ska ta hjälp av specialister. Mina kompisar som tränar och äter bra borde inte heller göra den här uppgiften. Jag tror bara att den påverkar negativt, speciellt om man gör den i sammanhang med skolan. Ifall man redan har mycket tankar om kropp och vikt kan denna uppgift vara rent ut a triggande kan jag föreställa mig. Man ska även börja "tänka" mer på vad man stoppar i sig sa min idrottslärare. Därför ska man se över allt man skriver ner på listan att man har ätit och där efter plocka bort saker som anses onödiga, eller kanske lägga till något ifall man behöver det. Förlåt, men jag blir bara upprörd. Man ska inte behöva hålla på såhär... Kroppsideal är en stor fråga i samhället just nu, men tycker ändå inte att man ska tvinga folk att planera sin kost.

 

 

 

Att jag inte bloggar längre beror helt på bristen av tid. Jag far mellan skolan, hemmet, scä och massa möten. Jag får helt enkelt aldrig tid över. Nu sitter jag ändå här igen, hemma från dagens alla färder och snart är det middag.

 

Klockan 14.00 var jag på Scä och pluggade. Det gick så bra! Eller ja... Gjorde ett helt mattepapper. Det är egentligen inte mycket alls, men betydligt mer än vad jag fått gjort på hela veckan. Så det känns bra. Åt även mitt mellis där. Det kändes väldigt konstigt, och måste erkänna att det var jobbigt. Det var tungt att sitta där och äta. Pluggade lite mer efter melliset, fast då gick det inte lika bra. Jag får ändå vara glad för det lilla!

 

 

Förmiddagen i skolan var kass. Var på en föreläsning i bild, men det var allt. Åkte hem på lunchen men behövde sedan åka tillbaka för att ha redovisnings seminarium. Då blev allt mycket bättre. Jag kände mig på bättre humör och tiden flöt på.

 

I morgon ska jag till Scä igen för att plugga. Tror och hoppas att det blir bra. Jag måste få hjälp med att hitta koncentrationen nu, annars kommer jag aldrig klara årkurs 9. Jag har väldigt lätt för att påbörja och röra lite i massa olika projekt, utan att slutföra något, istället för att fokusera på ett tills det är klart. Vill så mycket samtidigt som inte ett skit blir gjort. Att tekniken ska lämnas in och redovisas imorgon också känns inte bättre. Jag är inte klar. Allt jag har är en massa osammanhängande texter. Vet inte hur och var jag ska placera allt för att det ska bli så bra som möjligt. Orkar ändå inte ta tag i det nu, så börjar väl lite på svenskan nu istället. Jag borde fixa klart tekniken, men vet att det inte kommer bli så.

"Pluggat" hela eftermiddagen. Snarare suttit vid datorn inne på vår skolsida och bläddrat runt bland alla uppgifter som för tillfället känns helt omöjliga. Pratat med några kompisar vi Facebook har jag också gjort. Antar att det inte placeras inom kategorin plugg.

 

Att koncentrationen kan vara så svår att hitta kan jag inte förstå. Så fort jag ska plugga eller göra något annat ansträngande för hjärnan stänger den liksom av. Tänker egentligen inte på något speciellt istället, utan kan bara inte fokusera på det jag borde. Försökt få ihop något som jag skulle kunna lämna in som teknikarbete, men kan inte säga att jag är nöjd. Varje gång jag vänder huvudet mot bordet där arbetet ligger får jag en klump i magen. Jag kan inte lämna in det. Lärarna kommer tro att allt är ett skämt eller något.