Är det här det bästa livet hade att ge?

Mötet på SCÄ varade som vanligt i ungefär en timme.
Det började med att vi kom dit ganska tidigt. Vi satt där i väntrummet, jag stirrade in i väggen samtidig som mamma och pappa ständigt försökte få mig att prata utan resultat. Strax efter 11 fick vi komma in, mina föräldrar gick till samtalsrummet tillsammans med G och jag gick ner med K till läkarrummet. Vägning stod på schemat. Det lilla och trånga läkarrummet på källarplanet är helt fyllt av ångest, det sitter i väggarna. Jag klev tillslut upp på vågen efter en stunds tvekande. Den visade att jag ökat, en riktig ökning för första gången på tre månader. Hemskt. Jävla Calshake. Ångest. Satte mig på stolen i hörnet, inga tårar kom, inget hände. Det var kaos i mitt huvud, men jag klarade att inte springa bort från henne.

Mötet var ärligt talat inte så givande sen. Pratade mest om vår utlandsresa som kommer ske i början av sommaren. Hur alla mellanmål ska lösas och så. G sa även att jag måste dricka ca 2 liter extra vätska jämfört med vad jag gör hemma där... Allt jag ville var att mötet skulle ta slut. En timme passerade men jag hade knappt öppnat munnen. En sak som jag i vilket fall hörde var att mina behandlare sa att jag måste låta mig själv känna glädje och längtan. Visst, det är möjligt att jag håller tillbaka lite ibland, det erkänner jag. Men samtidigt... Jag mår verkligen inte bra, och det är inte så lätt att försöka se det positiva i allt då. Jag ska försöka men det gör så fruktansvärt ont, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur är det möjligt att jag ska kunna må bra i den kropp jag har nu?

Det känns som om alla mina vänner och folk i skolan tror att jag mår bra nu. Det är inte alls så det är, bara för att jag äter och har gått upp i vikt så är inte allt bra. Men en dag ska det bli bra, det måste det bli! Nu ska jag gå upp och tänka i min ensamhet.

Jag är en 15 årig tjej som bor strax utanför Stockholm. På den här bloggen kommer ni få följa min väg bort från anorexin till ett liv fyllt av glädje! En dag kommer jag komma dit, det vet jag. Allt som krävs är vilja och mod. Jag vet att alla där ute, killar som tjejer kan bli friska, det gäller bara att bestämma sig för det.

Tidigt våren 2011 började jag tänka på vad jag åt, hur jag såg ut och vad andra åt och hur andra såg ut. Saker jag aldrig ängnat en sekund åt förut trängde sig på allt mer. Under denna tid var det inget seriöst eller allvarligt jag höll på med. Ibland mådde jag bra och ibland mådde jag mindre bra. Hela våren passerade, och tillslut kom sommaren. Innan hade jag bestämt mig för att allt skulle bli bra under sommaren, jag skulle sluta med allt jag höll på med. Tyvärr blev det inte så. Jag började med att sluta äta det som jag ansåg var onödigt, alltså godis, glass, fikabröd och liknande. Under sommaren var jag ofta ute och joggade, både för att jag tyckte det var skönt men också för att förbränna. Än så länge hade jag inte börjat dra ner på den riktiga maten. Juni passerade, juli passerade... Under dessa två månader hade jag tappat ca 5 kg, kände mig inte smalare, snarare tvärtom. När skolan sedan började i agusti hade jag återigen bestämt mig för att allt skulle bli normalt. Men nej... Det var först nu det blev extremt. Allt jag kunde undvika att äta undvek jag. De dagar mamma och pappa jobbade på morgonen åt jag några äppelklyftor till frukost, varje dag skippade jag lunchen i skolan. Kom med ursäkter som "Jag åt så mycket frukost, är fortfarande mätt", "Gillar inte maten", "Äter massa mellis när jag kommer hem istället" och så vidare. Allt detta var bara lögner, hela mitt liv bestod av lögner. När jag kom hem åt jag givetvis inget mellanmål, istället gick jag ut och sprang eller powerwalkade. När mina föräldrar kom hem och det var dags för middag skyllde jag på att jag ätit så mycket mellis att jag inte alls var hungrig ännu. Fast middagen kom jag nästan aldrig undan med. Tränade friidrott 4 dagar i veckan under denna tid, så med middagen och mat efter träningen var mina föräldrar noga. Allt kretsade kring att äta så lite som möjligt.

För varje dag som passerade blev jag bara mer matt, men också mer taggad på att bli ännu smalare. Nu hade kommentarerna börjat komma om att jag tappat vikt. En dag kom en tjej fram till mig och sa "Har du typ anorexia eller något? För du är typ helt sjukt smal!". Kommentarena jag fick trodde jag inte ett dugg på, jag var varken sjuk eller smal. En dag tvingades jag gå till skolsköterskan. Samma sak hände här, jag ljög om allt. Berättade att jag alltid åt och så vidare... Dum som hon var gick hon på allt. Det enda hon sa var att hon trodde min mens skulle komma tillbaka ifall jag bara tog en extra macka på kvällen, hon sa också att jag kanske var en sån som var naturligt smal. Jag skrattade och höll med. Några veckor senare la mamma fram ett papper på bordet hemma. Jag tittade på det väldigt länge... Det var en egenanmälan till SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar). Sprang därifrån och skrek att jag inte tänkte skriva på det. En liten stund senare var det påskrivet i alla fall. Fattade fortfarande inte varför jag skulle dit. Jag trodde att alla människor fick ångest av att äta, att ända skillnaden mellan dem och mig var att de flesta åt upp ändå.

I mitten av december kom jag in på scä. Var helt sjukt nervös innan, men det gick bra. Träffade mina behandlare K och G samt min läkare. Vi pratade runt en timme, sen var det dags för läkarundersökning. Mamma följde med mig ner tillsammans med läkaren. Kommer inte gå in på så mycket vad osm hände, med tanke på att det var en av de värsta stunderna i mitt liv. Vet inte ifall jag klarar att berätta om det lite bättre, kanske någon annan gång!

Det minsta jag vägt var 39kg till mina 168cm. Mådde inte bra då. Jag mår inte bra idag heller, men åtminstone svimmar jag inte så fort jag ställer mig upp. Jag känner att jag orkar betydligt mer än då. Nu har jag gått upp ca 9kg, tappade 15kg totalt så en liten bit är det allt kvar. Men jag ska dit. Motivationen pendlar upp och ner från dag till dag, ibalnd vill jag inget hellre än att bli frisk och ibland vill jag hellre stanna här. Som säkert alla ätstörda känd så finns det en slags trygghet med en ätstörning.

Jag kommer blogga anonymt här tillsvidare. Kommer skriva och avslöja vem jag är om jag får ganska många läsare och ifall folk är intreserade. För tillfället blir det här ett ställe att skriva av mig på, peppa andra och hitta motivationen. Kommentera gärna ifall ni har frågor. Hoppas ni vill fortsätta följa mig och min väg till friheten. Nu ska jag dit! Kram